Såhär medan jag låter hjärnan vila mellan betygsättningen av två klasser kan jag alltid slappa lite genom att pigga upp den här bloggen med en bildbomb från årets kanske mest fotogeniska promenad.
Med andra ord återvänder jag till Villajoyosa i månadsskiftet februari-mars... Lägenheten vi bodde i är förresten en trappa upp i huset till höger på bilden. Den var så över förväntan: fin och fräsch i ett nästan nybyggt hus, med en fin lekpark som närmaste granne och med utsikt åtminstone lite halvt mot havet. Vi trivdes! Dessutom råkade det finnas ett vackert promenadstråk som startade precis intill huset, så där på bergen passade vi på att ströva ett par gånger.
Den här bildbomben är från vår första gång, på eftermiddagen efter den här förmiddagen. Vi packade med oss lite mellanmål och gick iväg för att upptäcka vårt berg. Det fanns flera olika stigar att välja på, men målet var ett befästningstorn vi hade hört om. Långt var det inte heller, om jag minns rätt var det under en kilometer en väg... hade gärna fått vara längre, så vackert som det var!
Torrt men blommande; lite skräpigt men med bedövande vacker utsikt över Medelhavet. Ungefär så!
Vi gick förbi en graffitiprydd ruin som vi tråkiga vuxna inte tyckte barnen skulle leka och klättra i. Vi nöjde oss med att fota.
Precis bredvid fanns ännu en graffitiprydd ruin, men den var betydligt pampigare och hade till och med fått en informationsskylt. (Jag hjärta informationsskyltar.) Huset byggdes 1910, men i medeltida stil, och kallades Villa Giacomina. Det rika par som byggde huset hann inte bo särskilt många år där innan mannen dog, och efteråt har det fått förfalla även om det användes korta perioder av andra. Det måste ha varit en fantastiskt hus på sin tid! Jag som avskyr att se vackra hus vittra bort blev jätteglad av att också läsa att man planerar en restaurering av huset.
Sedan gick vi upp till försvarstornet som inte visade sig vara något riktigt försvarstorn, utan bara byggt för att likna ett sådant. Det var tydligen en farbror till Alonso med det ståtliga huset som lät bygga tornet i slutet av 1800-talet för att ha som privat arbetsrum. Psykiatriker och politiker var han. Kan inte låta bli att gilla excentriker! För det måste man väl vara för att komma på idén att bygga sitt arbetsrum som en befästning?
Äkta försvarstorn eller ej, en fenomenal utsikt hade han från sitt arbetsrum, den där excentrikern! Där passade vi på att ta en mellanmålspaus with a view. Dessutom kunde jag fortsätta att begrunda nästa informationsskylt som berättade att det fanns en iberisk helgedom och bebodda rum i klippan för över 2400 år sedan, men att platsen övergavs ungefär år 25 före Kristus. Tanken svindlar!
Josef var antagligen den sötaste ungen på hela Costa Blanca, och han envisades med att gå nästan hela vägen själv.
Den här bilden visar terrasserna som måste ha varit trädgården som hörde till ruinhuset.
Klätterträd kan man aldrig gå förbi utan att klättra en stund, för så säger lagen. Åtminstone om du frågar Edvin.
Vi gick tillbaka på en stig närmare havet än den vi hade gått på väg till tornet. På bilden ser det ut som att berget stupar rakt ner i havet till höger om oss, och det beror på att det gjorde det. Det är ingen slump att Josef inte fick gå själv just där om vi säger så... det är heller ingen slump att Arvid går tätt intill stenkanten till vänster, för det tvingades han till av sin lätt hysteriska hönsmamma. Men det var väldigt, väldigt vackert!
När vi kommit tillbaka testade Matias, Arvid och Edvin poolen och sedan tog vi det lugnt hemma i lägenheten resten av kvällen. Poolen blev inget vi upprepade, för den var inte uppvärmd och (inte så) konstigt nog var barnen fullkomligt nöjda med att ha testat den där enda gången... haha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar