onsdag 13 december 2017

Kulturtant på date day i Stockholm


Söndag morgon, hotellfrukost, Stockholm, inget ansvar för någon annan och en helt ledig dag som sträcker ut sig framför en - det finns liksom ingenting alls att klaga på då. Vi satt länge och njöt vid frukostbordet och rullade ut därifrån. Förstås! För varför inte, när man nu en gång kan, får och hinner?


Dagens var ledig, men visst hade vi planerat lite. Det mesta av planeringen gick på temat "promenera runt och se på Stockholmsvyer", vilket ställde vissa krav på vädret. Vi märkte ganska snabbt att vädret visserligen var vackert (som i "gör sig bra på bild"), men däremot inte särskilt skönt. Inte det minsta skönt faktiskt, utan rentav plågsamt råkallt! Det hjälpte förstås inte heller att ingen av oss var riktigt ordentligt klädd för blåst och kyla - och inte ens i Stockholm kryllar det av ställen att köpa en varm stickad mössa på en söndagsförmiddag. Vi bestämde rätt så omgående att vi visserligen skulle gå, men med ett (inomhus)mål i sikte - så vi sneddade genom Gamla stan i riktning mot Slussen. Jag har egentligen lite blandade känslor för turistspäckade Gamla stan, men den här söndagsförmiddagen var det bara fint! Kölden kanske gjorde att gatorna och gränderna kändes lite rymligare...


Vårt mål var Fotografiska museet, som jag länge varit nyfiken på men som jag hittills bara hade sett från utsidan. När vi väl var framme var vi genomkalla och väldigt nöjda med vår inomhusplan. Vi var tydligen inte de enda i Stockholm som tyckte det var en bra plan en söndagsförmiddag, för det var verkligen SJUKT mycket folk där. Vi bara tittade på varandra och fattade ingenting. Är det just den tidpunkten alla vill se fotokonst? Eller är det alltid så? Nu kändes det lite mer rimligt att de har öppet 9-23 varje dag. (De kallar sig faktiskt världens mest öppna museum. Kanske stämmer!)

Fotografiska överträffade hur som helst alla mina förväntningar, även om vi fick armbågas lite. Den utställning som vi lade nästan all tid på var den tillfälliga utställningen av krigskorrespondenten Paul Hansson. Vi hade inte läst på eller kollat vad det var för utställningar på gång just då, men den här gick rakt in i hjärtat. Jag vet inte hur länge vi gick där mellan rummen, men vi rörde oss mellan några av jordens värsta oroshärdar och tiden stannade nästan. Alla människoöden bakom alla de bilderna... vi lever verkligen inlindade i bomull här. Önskar att fler i världen fick göra det. Visst gick vi en sväng i de andra utställningsrummen också efteråt, men efter att ha sett Being there kändes det mesta ganska oviktigt i jämförelse, så de bitarna fick nog ingen ärlig chans den här gången.


Efter att vi kände oss klara med fotografier hade vi hoppats på att solen skulle ha brutit fram, vinden mojnat och temperaturen stigit några grader. Då skulle vi ha fortsatt mot Söder och letat oss fram till Monteliusvägen, som verkar vara en ganska spektakulär gångväg. Men den fick vi spara till en annan Stockholmsresa, för när vi kikade ut genom panoramafönstret i Fotografiskas café såg himlen ut som betong och vinden rev upp ettriga gråvågor på vattnet. (Fotografiska café/restaurang har annars också en ganska spektakulär utsikt! Synd bara att vi inte var så värst hungriga då ännu - det får vi också spara till en annan gång.)


Vi gick i alla fall tillbaka över Gamla stan - så summa summarum blev det ändå inte en helt oäven promenadsträcka sådär totalt sett den dagen!


Men halvvägs tillbaka gick förbi Livrustkammaren och kunde inte låta bli att vika in. Hallå, det var öppet, gratis och betydligt varmare än utomhus! Dessutom har jag aldrig varit dit och var förstås lite nyfiken. Museinörd som jag är.

Största delen av museet var faktiskt stängd eftersom de höll på att bygga om. Eller förbereda en stor specialutställning kanske det var? Det var hur som helst lika så bra eftersom vi började känna att det var dags för lunch inom en mycket snar framtid. Men vi gillade båda två specialutställningen i vagnshallen i källaren - I love you madly, som berättade om förhållandet mellan Marie Antoinette och svensken Axel von Fersen. Lite extra kul för att jag bara nån vecka tidigare hade råkat se den anakronistiska bakelsen till film, Marie Antoinette... annars skulle nog inte namnet Axel von Fersen ha ringt några klockor och utställningen skulle inte alls ha varit lika rolig.

Men sen var det dags att mycket skyndsamt söka upp en sen lunch, för en i sällskapet (och för en gångs skull inte jag!) höll på att bli lite grinig. Det fick bli lunch på stimmiga, röriga Kungshallen - inte för att det egentligen är mysigt eller superbra mat, men mest bara för att det hör till. Vi köpte förresten mössor också! Varma! Sköna! Njutningen att dra på sig en ordentlig mössa efter att ha frusit största delen av dagen... inte att leka med. Sen prickade vi också in en kaffe/te på NK medan vi googlade på kvällens planer...


... och här kunde man ju tro att vi skulle dra oss tillbaka och vara nöjda med dagens kultursaldo, men vi ville faktiskt på bio. Bara för att vi kunde! För när har vi varit på bio tillsammans senast egentligen..? Ärligt talat ingen aning! Minns knappt när jag varit själv. Filmutbudet var inte jättespännande, men vi fastnade till sist för The Square, som vi egentligen inte visste något alls om.

Vi såg trailern utan ljud och trodde den var amerikansk och blev sedan jätteförvirrade när den visade sig vara svensk... förväntningarnas kraft, alltså! Lustigt nog, med tanke på att vi hade besökt inte mindre än två museer samma dag, handlade den om ett konstmuseum. Jag tror att det kan vara en film man tycker om eller inte alls orkar med, men vi gillade den båda två. Bitvis ganska konstig, men samtidigt välgjord, intressant och ibland till och med rolig... dessutom innehöll den en massa lösa trådar som faktiskt gjorde mig mer nyfiken än irriterad.

Vi var väldigt nöjda med vår andra date night i rad! (Eller borde vi säga date day?) Också väldigt nöjda med att trilla ihop framför ett avsnitt av Vår tid är nu i hotellrummet sedan. Det hade varit en innehållsrik dag, men samtidigt väldigt avslappnande. Och rolig. Och inspirerande. Och alldeles, alldeles nödvändig.

måndag 11 december 2017

Finland 100

Vilken vecka det var förra veckan! Att Finland fyller 100 år har nog ingen i den här delen av världen missat, men alla våra försänkningar i skolvärlden gjorde att det här jubileet verkligen firades grundligt här. Jag gick i högklackat tre dagar i sträck, bara en sån sak! 

Vi inledde veckan med Arvid och Edvins kombinerade skoljulfest och självständighetsfest på måndagen, fortsatte med firande på våra respektive skolor/dagis på tisdagen och till sist avrundade Arvid och jag med självständighetsbal på Campus allegro på själva jubileumsdagen. Puh! Jag är ingen stor vän av att klä upp mig överdrivet ofta, men det var verkligen fina fester. 

Är så imponerad av vår skoldag på tisdagen - vi firade hela skoldagen med filmvisning, högtidlig festmiddag och konsert - det var så fint ordnat alltihopa, verkligen en skoldag att minnas länge. Vi började med att se filmen Framom främsta linjen, som berättar om det finlandssvenska infanteriregementet IR61 under fortsättningskriget. Även om jag har sett filmen en gång när den var ganska ny för drygt tio år sen kändes det bra att se den igen just nu - vare sig vi vill eller inte är kriget en stor pusselbit i vår historia och vi kan inte låta bli att på något sätt förhålla oss till det. Jag tycker det är en oerhört intressant diskussion som blossat upp här och där i samband med självständighetsfirandet, nämligen den om vad vi firar när vi firar Finland och vilken stor roll kriget får i alla högtidligheter. Det skulle jag gärna diskutera över en tekopp - men i skrift orkar jag bara inte formulera mig för tillfället. Återkommer någon gång när jobbet lämnar någon hjärnkapacitet över till fritiden!

Feststämningen förtogs för övrigt en aning av att Josef inledde veckan med ögoninflammation och avslutade den med magsjuka... men den enda dagen han faktiskt var på dagis var det självständighetsbal för småttingarna, och dessutom blev han frisk hyfsat snabbt och utan att smitta någon annan i familjen, så det får väl räknas som godkänt ändå. Sånt uppskattar vi!

fredag 8 december 2017

En oktoberlördag i Stockholm


När jag ser bilden här ovanför kan jag nästan inte låta bli att skratta åt mig själv. Tänk att stå på en sådär betonggrå, ful plats och vara så lycklig över det! Men det var jag. Happy happy happy. Vi är alltså tillbaka på sista helgen i oktober, när Matias och jag hade skickat våra storbarn till Norrland med faffa, lämnat Josef i Purmo och själva stuckit iväg till Stockholm. Det var vår första barnlösa övernattning tillsammans någonstans överhuvudtaget sedan 2014, så det kändes ända in i ryggmärgen att det var dags för lite vila på tu man hand för två trötta föräldrar nu!

(När jag tänkte tillbaka höll jag på att räkna Bremen i juni 2016 som en tumisresa... tills jag kom på att en livlig ettåring också räknas! Den resan var Josef i högsta grad med på även om hans bröder stannade i Finland...)


Lyxigt nog kom vi fram till Stockholm redan tidigt på förmiddagen den här lördagen - och fick checka in direkt! (Ännu mera pluspoäng för hotellet.) Inte helt fel att chilla en stund efter vår tidiga väckning innan vi begav oss ut på stan... Kunde inte låta bli att vika in på Indiska, där jag fyndade en vårjacka (!) på reahyllan medan Matias stod och spanade in folklivet på hötorget. Och fotade! Resans snyggaste bilder, ju.


Sedan tog vi sikte på Kulturhuset. Vi hade nämligen en mission. Billy Elliott på Stockholms stadsteater hade varit slutsåld redan innan vi bokade våra flygbiljetter, men vi ville ännu ge det en sista chans och gick till biljettluckan och kollade om det råkade finnas några avbokade biljettskruttar för oss. En något snorkig dam i biljettkassan gjorde klart för oss att det minsann var väldigt slutsålt och att hon minsann inte hade några biljetter att sälja. Ville vi trots allt försöka (vilket hon antydde att hon minsann tyckte var ganska meningslöst) kunde vi alltid kolla på bokningssajten. Jahapp. Det kändes ändå helt okej, för vi hade ju inte heller räknat med det och tänkte att vi lika gärna kan gå på bio. Eller somna tidigt.

På väg mot vår lunchdestination snubblade vi över det roliga Stockholmsrummet. Har inte sett det förut, men det är en kul avstickare om man är ens lite Stockholmsnördig - där finns både en modellstad under glasgolv och VR-glasögon som man kan se på framtidens Stockholm med.


Lunchtanken har faktiskt legat i bakhuvudet och grott ända sedan förra hösten när jag tittade in på Medelhavsmuseet. Själva museet tyckte jag var sådär, men caféet verkade mysigt, så nu var jag omåttligt nöjd med att det faktiskt blev av att äta där. Rödbetssalladen god och jag rekommenderar helt klart en lunch med Mellanöstern-touch, omgiven av antika statyetter. Slår helt klart en stressad kebabfrestelse i skolmatsalen - I like!


Sedan hade vi tänkte fortsätta med allt möjligt, men eftersom Matias kände sig hängig och seg blev det bara en sväng till Drottninggatans Ord & Bild (yey!) innan han fortsatte tillbaka till hotellet för att vila ett par timmar. Själv fortsatte jag botanisera på bokhandeln och sedan vidare längs med Drottninggatan och mot Gallerian... visst är det lite kul också, men SH*T vilket jobbigt område att röra sig på en lördagseftermiddag! När jag väl hade kämpat mig ända fram till Gallerian höll jag på att få spunk och bestämde mig för en promenad istället.

Jag hann knappt ut från Gallerian innan det blippade till i min telefon med den här skärmdumpen:



!!!

Matias hade använt sin tupplurstid till att hänga på bokningssajten och haffa två biljetter till kvällens Billy-föreställning! Helgens bästa överraskning, musikal några timmar senare!

Jag kollade på klockan och bestämde mig för att jag ändå hann gå ut till Karlaplan och Fältöversten. Det var befriande att komma ifrån folkmassorna och få i sig lite syre - och Strandvägen och Narvavägen är ju not too shabby som promenadstråk, inte ens i ruggig höstskymning... Det mesta höll på att stänga vid Fältan när jag kom fram, men det hade jag räknat med, så jag köpte bara en tub tandkräm och gick tillbaka in mot myllret och hotellet. Är lite nöjd med att jag tog en helt ny väg tillbaka - visserligen med hjälp av telefonen, men ändå! Känns alltid bra att bli lite bättre på att orientera sig. Google förde mig till exempel till en gångtunnel jag inte kände till från förr och när jag kom ut fann jag mig plötsligt ett halvt kvarter från hotellet. Hej hopp! (Brunkebergstunneln var det tydligen jag hade upptäckt, så nu kan jag lägga det till min Stockholmsbildning.)


Eftersom vi numera är officiella Billy Elliot-nördar med tre (!) föreställningar i bakfickan tror jag att jag måste skriva ett eget inlägg om kvällen, men tills vidare kan jag bara konstatera att det aldrig är något fel på en teaterkväll i Stockholm! Ska vi jämföra tyckte jag nästan att föreställningen i Vasa var ett snäpp skarpare, men det betyder inte att vi inte skulle ha haft en strålande kväll i Stockholm också. Det hade vi!


onsdag 29 november 2017

Throwback till Hotel with Urban Deli

Det verkar inte gå i raketfart direkt, mitt Stockholmsbloggande! Vill ju inte att det helt ska trilla bort, så jag börjar i liten skala med ett inlägg om hotellet vi bodde på. Vi hade redan bokat rum på ett Scandic, men sedan snubblade vi över Hotel with Urban Deli som verkade fräscht och lite annorlunda. Vi bokade om och ångrade oss inte alls - det var verkligen både fräscht och annorlunda!


Alla rum ligger i källarplan, och de är pyttesmå, utan fönster och med massiva dörrar. Det kändes lite som att bo i ett kassaskåp... Klaustrofobiskt? Det kunde det säkert ha varit, men inredningen gjorde att det mest kändes kul och modernt. Dessutom var det ju väldigt tyst och lugnt att sova där, inte mycket trafikljud som störde där!


Läget var centralt (ett kvarter från Hötorget), rummen coola och personalen vänlig, men det bästa var... FRUKOSTEN! Det enda i hotellfrukostväg som kan mäta sig med Urban Deli är kanske frukosten vi fick på Stora hotellet i Umeå i somras. Här fanns liksom allt jag önskar mig av en lyxfrukost. Surdegsbröd, massa pålägg, smoothies, färskpressad juice, overnight oats, fruktbitar, färska croissanter med nutella, chiapudding... (Okej, i det här sällskapet var chiapuddingen kanske lite trist, men ändå värd att nämna!) Känner hur snålvattnet rinner till bara jag tänker på det. Och det fick jag kalasa på TRE morgnar i sträck. Det kallar jag la dolce vita!


En bra grej vi gjorde innan vi slocknade på kvällarna är förresten att vi började se på den fantastiska svenska serien Vår tid är nu. Har sett alla avsnitt som kommit nu och tycker fortfarande att den är klockren på så många sätt. Antagligen är det den bästa svenska serie jag någonsin sett! Det är inte exakt samma tidevarv som Downton Abbey, men kan ändå inte låta bli att jämföra dem. Helt i samma klass! (Den går både på SVT och Yle som bäst, missa inte!)


Summa summarum? Förutsatt att du inte är alltför klaustrofobiskt lagd och värderar fönster för högt rekommenderar jag definitivt hotellet. Och vill du bo lite luftigare kan du alltid planera in åtminstone en frukost på Urban Deli!


(Vi hade alltså inte med oss någon ordentlig kamera, vilket minsann märks på alla inomhusbilder nu när jag börjar kolla igenom dem. Santa please, det finns ett kameraformat hål bland mina tillhörigheter! Där skulle det passa en kamera som tar vackra bilder utan att väga ett ton... systemkameran vi har nu köpte vi när vi väntade Arvid. För elva år sedan. Sedermera har vi köpt och sålt bort en annan systemkamera vi inte var riktigt nöjda med samt velat i en evighet eftersom kombinationen fin bildkvalitet sällan går ihop med "liten, lätt och smidig".)

torsdag 23 november 2017

Veckans blogglista: Min kropp

Oooh. Den här listan. Även nu när jag börjar fylla i den är jag osäker på om jag kommer att lägga upp den, för den kommer nära. Jag önskar att jag kunde säga att jag blivit så KOMPIS med min kropp efter 30 och att jag är FULLSTÄNDIGT nöjd med att den burit och ammat tre barn - det skulle kännas moget. Det skulle kännas som något att skriva på en vuxen blogg. Men tyvärr är jag inte riktigt där ännu, och speciellt inte efter den här stressiga hösten när det blivit betydligt mer choklad än träning i min vardag, om vi säger så. Men vi kör:

  • Jag tycker min kropp är:
Praktisk, framför allt! Den sätter väldigt sällan käppar i hjulet för sånt jag vill göra. Den gör sitt jobb och det är jag hemskt tacksam för!

  • Min relation till kroppen har varit:
Mer okomplicerad än den är nu. Tyvärr. Jag trivdes visst bättre som obesvärat smal 23-åring än knubbig och sliten 37-åring. Go figure. (Går vi ännu längre tillbaka hittar vi däremot pintjockt med korthetskomplex. Jag var så galet kort ända upp till gymnasiet ungefär! Och trodde att långa personer per definition var en lite bättre sorts folk. Nu är jag medellängd och har pustat ut.)

  • Det bästa med min kropp:
Den är frisk! Det är fantastiskt! Visst, den är inte vältränad, men jag vet att det inte finns några fysiska hinder för att bli det. Bara jag lyckas hitta tid och ork så KAN jag träna det mesta jag vill, och det känns ändå lite hoppingivande.

  • Så ser jag på andras kroppar:
Med betydligt snällare ögon än jag ser på min egen. 
Önskar att jag kunde säga att jag inte lägger märke till andras kroppar, men det vore ändå en lögn. Jag kan beundra vackra, proportionerliga, vältränade kroppar, men påverkar kroppen hur jag uppfattar människan? Jag vill spontant svara nej, men jag är säkert också hopplöst genomsyrad av våra sjuka samhällsideal. Jag är i alla fall uppmärksam på mig själv så att jag kan ge mig själv en mental örfil när jag drar paralleller mellan kropp och personlighet. 

  • Såhär ger jag min kropp energi:
Vilken energi..? Jag äter regelbundet i alla fall. I den bästa av världar skulle min miniminivå också innebära 8-timmarsnätter och svettiga långpromenader några gånger i veckan. 

  • Det här har min kropp klarat av:
Föda tre barn! Amma tre barn! Samt därpå släpa runt på tre barn genom trotsåldrar och rymningsåldrar och dramaåldrar! Den har också burit mig ut i världen för att se fjäll, storstäder och främmande stränder. Det uppskattar jag också.

  • Min kropp mår bra av:
Vila, promenader och bodypump. Tystnad och tillräckligt med sömn. 

  • Min kropp mår dåligt av:
Stillasittande skrivbordsjobb. Är oerhört tacksam för att jag har ett rörligt jobb - det är visserligen inte ett fysiskt arbete egentligen, men jag får åtminstone stå och gå en stor del av dagen. Känner direkt i rygg och nacke när jag sitter flera timmar framför datorn.

  • Så gör jag för att älska min kropp:
Kramar mina barn. 
Påminner mig själv om att en kropp finns till för att röra på sig. 
Väljer kläder som funkar på min kropp istället för kläder som är snygga på andra. 
Ser på släktdrag. Det är enklare att älska min dubbelhaka när jag ser den som något som påminner om min fina fammo än när jag ser den som en konstruktionsmiss.

söndag 12 november 2017

Lite sliten


Jo, vi lever. Vi lever mycket, minst sagt!

Den här hösten är tuff. Allt går bra, vi mår bra, inga katastrofer i sikte. Men vi jobbar för mycket och känner oss ganska slitna just nu. Vi har båda två gått upp i arbetstid jämfört med ifjol, och jag gick länge och trodde att vi jobbar 100 % båda två det här läsåret. Nu har jag fått på klart att Matias faktiskt jobbar 110 % i år, och med ojämn periodisering betyder det betydligt mer nu på hösten.

Så... ja. Att båda föräldrarna i en barnfamilj jobbar 100 % tycker jag är en urbota dum idé. Att jobba ännu mer är ännu dummare. Jag briljerar verkligen inte med vårt tempo, utan skäms snarare för att vi ställt det så. Det känns som väldigt icke-2017 att jobba så mycket att man knappt hinner andas. För tillfället prioriterar vi bort så mycket som jag vill ha i våra liv (släkt, vänner, städning, utomhusliv, läsning, träning...) bara för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Men det lättar för Matias efter jul, och det betyder att det lättar för oss alla. Det är inte långt till det. Faktiskt. Efter sportlov får han det riktigt chill! Hellre att det går den vägen än tvärtom. Och när det är dags att planera nästa läsår är vi kanske klokare.

Förra helgen försökte vi i alla fall varva ner lite när Ylva och Anders och deras barn kom till Finland och firade Allhelgona. Å ena sidan lyckades jag lägga bort jobbtankarna största delen av helgen, men å andra sidan är befolkningsstatistiken i våra familjer lite sådan att "lugn och ro" är långt borta! Ja, ungefär som på bilden ovan. Haha! Men gulliga är de ju, hela högen! De kommer tillbaka till jul, och det är så roligt att se hur småknattarna trivs ihop. Även om kusinerna bor i olika länder träffas de ju faktiskt flera gånger om året, och då ganska intensivt.

Ja, och så tankade vi ju faktiskt energi i Stockholm också häromveckan! Oj, det vill jag skriva om. Jag blir så glad av Stockholm. Och av att vara ledig. Måste absolut suga ut det sista av de fina dagarna genom att blogga om dem så småningom!

Jag skäms förresten också för att jag glömde bort farsdagen idag ända tills jag läste morgontidningen med de sedvanliga farsdagsreportagen. Då samlade jag visserligen våra ungar och uppvaktade Matias på soffan, men i övrigt har jag varit en riktigt usel pappa-partner idag. Har bara suttit och jobbat, varvat med att jag skällt ut småfolk som härjat. Och småfolk HAR härjat. Har kanske eventuellt skällt ut den andre vuxne i vår familj också av bara farten. Bättre lycka nästa år...

(För protokollet så firade vi faktiskt min egen pappa och moffa grundligt i Purmo igår, och idag bjöd vi svärfar på farsdagslunch. Vi är trots allt inte helt hopplösa!)

fredag 20 oktober 2017

Höstlov i Tammerfors


Det blev en mycket snabb visit till Tammerfors i helgen! Än en gång kan vi konstatera att tideräkningen är annorlunda när man rör sig med barn - något som borde vara fullständigt självklart för oss vid det här laget, efter drygt tio år som föräldrar... så småningom kanske vi lär oss. Vi hade två riktigt bra dagar, men också väldigt intensiva. Nästa gång vi sticker iväg på minisemester vart som helst längre än till Vasa ska vi se till att ha minst två nätter på oss! Med barn alltså, på bara två vuxna hade det här varit en riktigt behaglig längd...



Vädret var som vädret mest har varit den här hösten - fuktigt, regnigt och gråmulet. Men det gjorde inget, vi hittade på inomhusaktiviteter istället. På lördagen inledde vi med något alldeles nytt, inte bara för oss - Muminmuseet som öppnades i juni. Det var verkligen ett jättefint museum som jag helt klart rekommenderar. Fräscht och genomtänkt, med jättefina miljöer!


Ibland känns det som att Mumintrollen och Tove Jansson har mjölkats sönder av alla oändliga muminmuggar och andra produkter, så det var jätteroligt att gå lite mer tillbaka till rötterna och se originalskisser och annat. I ateljén var det också jätteskönt att sitta och rita tuschteckningar en stund. Alla talade med dämpade röster, Arvid och Edvin satt djupt försjunkna i sina mumintroll och det var ett av de där väldigt sällsynta ögonblicken när det känns nästan fysiskt hur energinivåerna fylls på. Kanske jag borde börja teckna tuschteckningar här hemma också? Tyvärr tror jag inte riktigt jag får till samma meditativa känsla vid ett smuligt köksbord...


Jag tror att det var Arvid och jag som tyckte allra bäst om museet - familjens två yngsta däremot orkade inte riktigt titta så länge som vi andra gärna hade velat. Själv tyckte jag att det fanns jättemycket att se på och jag kommer gärna att gå igen bara för att få titta på det jag missade i kölvattnet av en rastlös sjuåring och en springig treåring... Med det sagt, det finns mycket att se på för mindre barn också, med bland annat närmare 40 tablåer från muminberättelserna. Det är bara att kompromissa lite. Som vanligt.


En annan aktivitet som vi inte hade planerat utan mest snubblade över var lite otippat Stockmanns Galna dagar. Kunde inte låta bli att gå in! (Den som händelsevis inte är från Finland, alternativt inte håller till på platser med gula spöken - det är alltså en bökig, svettig rea två gånger om året. Ingen vet vad tjusningen egentligen är, men alla ska dit och armbågas. När jag bodde i Åbo hörde det liksom till att åtminstone gå dit och köpa slibbigt lösgodis en gång per Galna dagar-omgång.) Nu råkade det alltså vara Galna dagar. Vi klämde oss in och lät barnen botanisera på leksaksavdelningen, men det blev inga större köp, förutom att jag köpte... diskmedel och köksrengöringsspray. Eh? Det var... ekologiskt? Luktade gott? Hade snygga etiketter? Nä, faktiskt - det finns inget sätt att snacka sig ur det här. Jag smittades av de gula spökena och köpte DISKMEDEL och KÖKSRENGÖRING att släpa hem från Tammerfors, bara för att det var galna dagar. Haha!

Ännu en trevlig grej vi gjorde: middag på Lotus Garden. För en gångs skulle var alla hyfsat välartade (eller eventuellt bara utmattade efter halvtimmen på Stockmann) och vi kände oss så underbart civiliserade där vi satt och åt asiatisk lördagsbuffé hela familjen. Det är de stunderna jag sparar för mindre harmoniska tider!



På söndagen var vår stora plan Ikea, där vi ju faktiskt hade verkliga ärenden att uträtta, men vi passade på och stannade på hotellet så länge vi fick. Mmm, hotellfrukost med ganska civiliserade barn. Check! Söndagssimtur i hotellets simbassäng. Check! Fast där var det en familjemedlem som fick en seriös humördipp, vilket gjorde att just simmandet kändes mindre roligt. Humördippar är inte att leka med. Inte i den här familjen i alla fall, men kanske är det bara vi.

Överlag känns det ibland som att röra sig på minerad mark att göra roliga saker tillsammans med hela familjen. Det är så mycket personkemi och minidraman att en stackars morsa kan bli utmattad för mindre. Just nu har vi dessutom två barn som samtidigt (!) har klivit in i en lite mer... känslosam period, samtidigt som vårt för tillfället mest stabila barn alltid, oavsett utvecklingsfas, är mer eller mindre känslig för humörsvängningar. Puh! Vi vuxna andades djupt och påminde varandra om att vi väldigt (!) snart kommer att åka på egen hand (!) till Stockholm. Då ska vi försöka pejla in varandras känslolägen lite bättre! Jag vet att det är jättedåligt, men för tillfället prioriterar vi nästan helt bort att hålla varandra glada och nöjda utan riktar in allt vårt krut på barnen. Visst kan jag se att Matias ibland verkar behöva peppas, men om det finns tre andra människor jag har ansvar för att hålla vid gott humör väljer jag att låta den där andre vuxne individen fixa sitt humör själv. I know. Urusel parstrategi. Jag tror att en helg på tu man hand är livsviktig för oss just nu.


Vad mera? Vi tänkte gå en söndagspromenad längs med stigarna på vackra Pyynikki - vi bodde på Scandic Rosendahl som verkligen ligger i natursköna omgivningar - men eftersom 1) vädret var ruggigt och 2) vissa barnhumör var nästan lika ruggiga tog vi den korta versionen. En liten tur blev det i alla fall innan vi hoppade i bilen och begav oss till Ikea! Där levde minsteman rövare och vi var minst sagt uppgivna ett tag när vi försökte fundera på skåpdörrar och lådfronter samtidigt som tre ungar ville femton olika saker, men sist och slutligen fyllde vi släpvagnen med i stort sett det vi skulle ha och hade till och med lite roligt mellan varven.

Kort men intensiv helg; långt och babbligt blogginlägg. Ungefär så! Vi ses igen Tammerfors, då förhoppningsvis i lite mindre pressat tempo!

torsdag 19 oktober 2017

hashtag metoo

Ja, här har jag suttit och velat. Ska jag hänga på hastaggen metoo på Facebook eller inte? Ska jag? Eller inte? Med den enorma genomslagskraft den fått känns det lite som ett ställningstagande oavsett hur jag gör.

Framför allt: Jag har kommit så oerhört lätt undan. Kanske jag haft tur, kanske jag rört mig i snälla kretsar, kanske är jag en wallflower, men jag har inte mycket att berätta. Aldrig har jag upplevt trakasserier i en jobbsituation, aldrig har jag känt mig hotad på allvar, aldrig har jag känt att jag behöver ändra på mitt handlingsmönster på grund av trakasserier. Javisst, när jag synar mina minnen hittar jag nån tafsning och nån ovälkommen kommentar. Ja, ett tag hade jag lite obehag för Tomasbron efter att både jag och en kompis sett en blottare där vid olika tillfällen. Ja, det finns män i grupp som betett sig så att jag har känt mig utsatt när jag gått hem ensam sent på kvällen. Men att jag överhuvudtaget behöver tänka på saken för att komma underfund om jag ens platsar under hashtaggen gör att jag låter bli.

Å ena sidan: Det är viktigt att synliggöra allt det där osynliga, det där som de flesta kanske himlar med ögonen åt och tänker att "det är som det är". Det är inte det. Ingen ska behöva slå ifrån sig ens "oskyldiga" kommentarer eller närmanden. Därför skulle jag kunna tänka mig att hashtagga även om jag knappt ens själv riktigt räknar mina minimala erfarenheter av trakasserier.

Å andra sidan: Det jag skrapat ihop i minnets bortglömde skräprum är liksom ingenting. Det finns så många (!) med verkliga erfarenheter som kan få rampljuset den här gången. Att hashtagga utan att egentligen ha något att berätta känns orättvis mot alla dem som verkligen har något att berätta. Men det viktigaste här - att jag inte själv har upplevt trakasserier eller övergrepp betyder inte att det inte är ett problem. Det är det bevisligen, och så oerhört utbrett - om någon har tvivlat tidigare så går det inte att blunda för det nu! Jag hoppas verkligen att kampanjen skapar diskussion och att den ska öka medvetenheten om vad sexuella trakasserier är och sänka toleransen för dem. Det tror jag faktiskt att den kan!

fredag 13 oktober 2017

Att se fram emot

Jag känner mig sällan så privilegierad som när jag bokar en resa. Nu känner jag mig tre gånger så privilegierad, för vi har nyligen bokat hela tre resor! En är först på sportlovet, men två kommer ganska snabbt på. Ska vi vara noga kommer den ena väldigt snabbt på, för vi tänkte köra iväg direkt imorgon bitti!



Resa ett: Tammerfors!
Nu är det kanske inte någon vidlyftig resa om det bara ingår en enda övernattning, men jag tycker vi räknar det i alla fall! Grundorsaken är att vi har en del vi behöver från Ikea, och bestämde oss för att kombinera det med en höstlovsresa i miniformat. Jag gillar Tammerfors och ser fram emot resan, även om det blir en snabbvisit! Bilderna här ovanför är faktiskt från en annan gång när vi övernattade på samma hotell ungefär samma årstid. Det är Edvin på bilderna, vilket skvallrar om att det är några år sen... Ser fram emot en helg i Tammerfors, det är länge sen! Både Josef och jag är rejält förkylda, men vi utrustar oss med pappersnäsdukar och tar det lugnt så blir det nog bra i alla fall.



Resa två: Stockholm!
Förra höstens höjdpunkt kan ha varit min resa till Stockholm, då jag reste tillsammans med en kollega för att i första hand gå på Skolforum. Samtidigt passade vi på att få in lite nöjen, bland annat gick vi på musikal och prickade in höstens bästa söndagspromenad. Nu när Matias och jag bollade idéer för en höstresa på tu man hand landade vi till sist i exakt samma idé - det går liksom inte att komma ifrån att Stockholm nog ger mest i förhållande till restid/biljettpriser när tiden är begränsad. Vi valde att åka samma helg som jag reste ifjol för att passa på att gå på Skolforum också, även om det mest blir en bonus den här gången. Framför allt ska vi passa på att prata ostört, äta ostört och... jag vet inte, vad gör man när man reser med sin man utan barn..? Sist det hände var Barcelona i juni 2014, vår sista resa innan vi blev trebarnsföräldrar!



Resa tre: Mallorca!
Sist men inte minst, efter mycket velande har vi också gjort slag i saken och bokat en sportlovsresa till Mallorca! Förra årets sportlovsresa till Alicante/Villajoyosa var så över förväntan på alla sätt att vi inte kunde släppa tanken på att göra något liknande i år. Jag har velat se Mallorca länge, men vi tvekade ändå eftersom vi vet att det inte finns några garantier för att vädret är vackert den tiden på året. Men - vi tänker som vi gjorde ifjol: Alla väder är bra väder så länge vi får en paus från alla vinterjackor, ylleunderställ och ytterbyxor! Om det blir soligt och vackert får det vara en bonus, annars får vi upptäcka Mallorca i dimma och regn. Vi har bokat en lägenhet i Palma Nova som jag förstått är relativt lugnt men ganska turisttätt - förstås ganska självklart att det är bäst utbud på boende på den typen av orter. Det vi allra mest önskar av resan är dels att upptäcka Palma, som verkar vara väldigt charmigt, dels att uppleva naturen på ön. Och när jag surfat runt har jag småningom börjat inse att lågsäsong nog passar oss väldigt bra, för bikinifolksinvasionen i juli känner jag att jag kan hoppa över...

torsdag 12 oktober 2017

Upstairs


Det börjar vara dags att packa ihop mitt klassrum och inleda baracklivet... Efter höstlovet kommer vi som fortfarande jobbar i det vackra, men mycket slitna Ahlbäckshuset så småningom flytta ut till en baracklänga. Jag kommer att sakna good old Upstairs! Visst, det må vara iskalla golv, suspekta avlopp och hälsovådlig inomhusluft där, men jag gillar det. Det är stort, luftigt och har fyra enorma fönster med utsikt över älven, kyrkan och vattentornet. Frihetskänslan de där fönstren har gett mig kan inte överskattas. 

Och som grädde på moset är byggnaden tydligen så åsides att ingen annan vill ha undervisning i det här rummet - det har varit mitt alldeles egna kungadöme! Eller mitt kråkslott åtminstone. Nåja, eftersom problemen med inomhusluften gjort att jag har kunnat ha mindre än hälften av mina grupper här i höst och jag istället har fått rusa runt mellan sex klassrum i fyra byggnader känns det rimligt att flytta nu. Måste bara få vara lite sentimental först. Må det här vackra huset renoveras grundligt och leva länge än!

Just nu sitter jag annars här och försöker greppa att jag... har höstlov, typ!?! Imorgon har eleverna dagsverke och vi klassföreståndare är lediga som kompensation för utvecklingssamtalen vi har senare i höst/vinter. Min plan är att skicka iväg hela familjen till sina vanliga vardagstillhåll och beta av lite jobb här hemma. Ensam. Hemma. Iklädd mjukisbyxor och stickade sockor. Guld! Det som inte är så guld är att näsan börjat rinna punktligt som tåget nu när den känner lukten av ledighet. Inte så konstigt kanske, eftersom jag stressat vansinnigt mycket de senaste två (?) veckorna och dessutom känt av en lurande förkylning de senaste dagarna. Självklart bryter den ut nu när jag slappnar av. Så nu tänker jag jobba ännu långsammare än planerat imorgon och varva med en massa honungsvatten och vila, för på lördag och söndag har vi helt andra planer än pappersnäsdukar och värktabletter!

söndag 8 oktober 2017

Söndagsbrunch


Är alldeles varm och glad efter världens skönaste söndagsförmiddag. Systerson Joar i Nykabi fyller snart 6 år och systerson Aron i Bäckby fyller 2 år ungefär samtidigt, så de firades tillsammans med en söndagsbrunch hemma hos Joar. Så mysigt och så lyxigt! Och när kalaset var över hade vi största delen av söndagen kvar, perfekt!

Kan behövas en halvdag i långsamt tempo nu, för nu har jag sex intensiva arbetsdagar bakom och det känns som att det väldigt snart är måndag morgon igen. Vi hade öppet hus i skolan igår, vilket var väldigt trevligt, men eftersom jag dessutom stannade kvar för att ordna med en del saker som jag ändå måste hinna med före måndagen så kom jag hem först vid femtiden igår... började min helg! Välkommen, efterlängtade höstlov om en vecka... Orka orka i fyra dagar till nu bara!


(Arons födelsedagspresent, förstås från mjölk- och köttproducerande morbror - Tänk på vad du grillar!)


Och nu? Det lutar åt att jag ignorerar alla borden och tar en time-out i sällskap av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag har dragit mig i det längsta för att läsa den pga obehagligt ämne, men häromdagen råkade den hoppa på mig i skolbiblioteket och nu är jag fast. Den är så skickligt skriven att jag knappt kan slita mig innan jag fått rätsida på vad som hänt och hur och varför. Med den här takten torde det vara ganska snart...

Men tack för idag och grattis till Joar och Aron!


måndag 25 september 2017

Josef tre år!


Visst är det betydelsefullt att fylla 18 år. Eller 50, eller 100. Men tre år känns också som ett betydelsefullt trappsteg. Ända upp till två års ålder är det framför allt det babyknubbiga, stapplande och sockersöta som dominerar, men en treåring kan dela ut mördande blickor och snustorra tillrättavisningar om någon i misstag råkar säga att hen är "för liten" för något. ("Nähä, jag e soo!") Vi har inte längre någon småtting. Numera har vi bara storbarn. För Josef har fyllt tre.

Övergången skedde egentligen under sommarlovet - vid skolavslutningen kändes det stort och främmande och sentimentalt att Josef skulle säga hejdå till sin småbarnsavdelning och förbereda sig på att börja gå tillsammans med storbarn nu i höst. Även om han kunde mycket och tyckte (!) mycket, så var han min baby. En stor baby, men ändå. Efter sommaren kan jag inte med bästa vilja kalla honom min baby, även om jag i smyg snusar honom i håret och lyssnar på hans andetag när han somnat på kvällen. Han har lärt sig så mycket sedan början av juni, och nu känns det fullständigt logiskt att han ska hänga med större barn på dagarna.

Att vi blivit av med blöjor dagtid efter sommarlovet känns stort (och så skönt!), men det är så mycket annat också. Det är något med hela hans attityd - han "kan själv", men han KAN verkligen själv. Han kan klä på och av sig, han kommer ihåg pottan själv. Vill han sitta och rita en stund drar han fram stol och bord ur skrubben, plockar papper ur printern och letar fram en penna i storebrödernas saliga röra. Han har börjat prata på ett annat, mycket mognare sätt och går att resonera med om något går honom emot. Fortfarande talar han inte alls rent, men numera kallar han sig Josef istället för Ofef. Han kan räkna till tio och visa med sina fingrar hur gammal han är. På dagis leker han gärna med de större barnen - inte så konstigt kanske med två storebröder och deras kompisar här hemma. Han har blivit så duktig att min hjärta kläms ihop och jag måste påminna mig om att han kommer att behöva mig i många år ännu. Inte på samma sätt som när han var den lilla räkan som behövde hjälp med allt, men på nya sätt.

Imorgon blir jag antagligen tvungen att stanna hemma med fortfarande småfebrig Josef och slits mellan att stressas av tanken på allt jag borde göra på skolan imorgon och att i smyg (och med halvtaskigt samvete) ändå se fram emot en lugn hemmadag med den här fina ungen.

Hjärta.

---
Update: Hm. Pusslad kombination så att jag är hemma halva dagen och jobbar på eftermiddagen. Det bästa eller det sämsta av två världar..?

söndag 24 september 2017

Höstens vackraste kväll


Det händer inte så ofta, men ibland känns det som om man rest långt fast man inte flyttat sig långt i kilometer. Största delen av den här helgen har varit ganska seg, men en trött familj i allmänhet och en febertrött Josef i synnerhet. Igår var den lille stackaren helt däckad av febern, men idag har krafterna börjat återvända. Och eftersom solen faktiskt inte gick att ignorera hoppade vi i bilen mot kvällskanten och körde ut till havet för att grilla korv. En kort biltur - och en helt annan värld! Höstens vackraste kväll, om inte årets.


Josef var glad och pigg, och skulle vi inte ha vetat om att han haft feber nästan hela helgen skulle vi inte ha märkt något på honom. Visserligen hade han mer feber när vi kom hem, förmodligen mer än om vi skippat utflykten, men just idag känner jag mig inte som någon dålig förälder fast jag säger att det var värt det. Det var det!


För det är inte många sådana här septemberdagar vi får. Det var för varmt för våra tjocktröjor och barnen hoppade på klipporna så vi fick hjärtat i halsgropen. Rönnbären lyste röda och träden gula, vattnet skvalpade lugnt och solen färgade allt i guld när den började sjunka...


Och även om jag alltid blir lite stressad av att äta med barn i närheten av sand (jag vet, jag är inte så zen) så var korv, morotsstavar och kex världens bästa kvällsmat just ikväll.


För att inte göra avslutningen sämre än resten av kvällen passade solen på att gå ner precis när vi packade ihop, släckte elden och förberedde oss på att köra hem och ta itu med nattningsbrottningen. Är så oerhört tacksam för den här kvällen! Den laddade batterierna så mycket bättre än något annat jag kan komma på.


lördag 23 september 2017

Oh! Sweet nothin'

En oplanerad lördag och en oplanerad söndag. Det är lycka just nu. Inget planerat. Ett hus som måste röjas upp, jobb som måste ses över, kläder som måste tvättas... men inte en tid att hålla förrän måndag. Det är underbart.

Ett smolk i glädjebägaren är att Josef har fått feber lagom till helgen - men då förstår vi i alla fall att ta det precis så lugnt som vi behöver. Jag som hade tänkt ta tag i vårt sociala liv och bjuda hit någon; nu är det faktiskt ganska skönt att behöva släppa den tanken. Ullsockor och mjukisbyxor for the world!

torsdag 21 september 2017

En klapp på axeln

För en stund sedan dök den här fina texten av BFF-Ellen upp på min skärm:

Högstadiet revisited

...och jag kände mig nästan lite gråtmild. Så här skriver hon nämligen om högstadielärare:

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

Det här är exakt vad en sliten högstadielärare behöver höra när hon tar sats för att planera undervisning för morgondagen trots att hon ju egentligen inte alls vill jobba på kvällarna (se föregående inlägg), när de senaste två veckorna har varit fullspäckade - av helt normala dagar, men så mycket av det normala, bara - och när hon längtar efter den nästan oplanerade helgen så att ögonen går i kors.

För det är precis så. Jag har en tro på det goda i människor. Det är det som gör att jag orkar omge mig med människor hela dagarna varje dag trots att jag ibland tänker att jag är för introvert för sådant. Jag tycker det är så fascinerande att följa med människor i den där händelserika åldern. Vem kan inte tro på framtiden med allt det runtomkring sig? (Tro mig, "dagens ungdom" är fantastisk på många sätt! Inte så att det är bara sunshine, lollipops and rainbows, men det positiva vinner.)

Dessutom känner jag också igen mig i det där att vilja göra världen lite, lite bättre, en lektion i taget. Det är ju inte alla lektioner det funkar så - efter vissa lektioner känns hela den idén urbota dum och jag sätter ribban nånstans vid "så länge jag inte hindrar någon att lära sig eller ger men för livet så är jag nöjd". Men ibland tror jag att det kan vara möjligt att göra världen lite bättre på mitt jobb. En aning naiv är det kanske bra att vara som högstadielärare. ("Men det finns egenskaper värre // än att va snäll och kanske lite dum." Vem vet låttexten? Jag har alltid känt igen mig i den.)

Tack för påminnelsen. Nu känns det lite bättre att tugga i mig det faktum att jobbväskan behöver åka fram ännu ett varv ikväll.

tisdag 12 september 2017

Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)

söndag 10 september 2017

100, 50, 40


Att Finland fyller 100 år i år lär inte ha undgått någon som bor i den här delen av världen. Oj, så det firas och uppmärksammas! Men för att göra det hela lite mer lokalt så sammanfaller det tydligen med att vår kommun Pedersöre fyller 40 år - och att Sursik, kommunens högstadium* fyller 50. Som jag kan gilla sådana snygga sammanträffanden! Jag är tydligen inte den enda, för igår firade kommunen med ett massivt kalas. Alla kommunens elever hade obligatorisk skoldag som till största delen bestod av en jättekonsert i en "skolkör" med ca 1200 elever. Mäktigt! Edvin hade gått och sjungit på sångerna och räknat dagarna i säkert två veckor - Arvid var, som den nästan-tweenie han är, lite coolare, men visst har han också gått och nynnat på sångerna.

*Låtom oss kalla det så, men för protokollets skulle kan jag inflika att jag vet att det är en föråldrad benämning.


Jag kan inte låta bli att vara imponerad av hur smidigt allt gick! Bara i kören fanns alltså 1200 uppspelta elever, men dessutom måste det ju ha varit ett par tusen till i rörelse på Sursikbacken samtidigt. Och visst kändes folkmängden av, men inte så att det skulle ha blivit krångligt eller otrevligt. Och det märktes verkligen att barnen hade övat sångerna i skolan! Alla klämde i, även i de finska sångerna... (även om denna ömma mor noterade att hennes förstfödde vid något tillfälle pratade och fnissade med sin bästis mitt under en sång de borde ha sjungit med i... knappast var de ensamma om det.)


Något av det Edvin sett fram emot mest var att sjunga Arrows med just Alva som solist - stjärnglans! Och Pa to ta na kako kan förstås aldrig gå fel... Tur med vädret också - jag fick exakt en (1) regndroppe på mig trots att himlen såg ut att braka sönder när som helst. Ösregn hade gjort festen lite mindre rolig, kan vi väl lugnt säga.


Efter skolkonserten bjöds den flertusenhövdade människomassan på bakelser och jag har funderat i ungefär ett dygn nu på hur man gör för att beställa bakelser till typ alla som vill komma. Plus minus ett par tusen!? Det övergår mitt förstånd, men så är jag inte så värst organisationsbegåvad heller. Nonstop-program och torg med kommunens föreningar och organisationer var det sen också, ganska underhållande men inte så lite tålamodsprövande tillsammans med en nästan-treåring som har upptäckt a little something something called självständighet...


Jaja. Nu är det plötsligt söndagskväll och det känns som om helgen försvann lite för fort. Delvis kan det förstås beror på icke-vilan igår, men ännu mer tror jag faktiskt det beror på att 1-2 familjemedlemmar håller fast vid de senaste veckornas tendens att gnälla och tjuta vid allt som liknar en motgång. Det är en fas. Det är en fas. Det är en fas. Nu är det bara att komma ihåg det. Och stålsätta sig inför den fullspäckade och halvplanerade måndagen som närmar sig med rasande fart... Yikes. När är det helg igen?