För en vecka sen började han gå på allvar och nu övar han flitigt med långa, en aning skakiga steg. Han började en gång för kanske en månad sen också, men slutade efter nån dag när det ändå inte blev mer än ett par steg. Kanske han inte tyckte det var värt besväret..? Ganska snabb har han blivit, och när han faller studsar han genast upp igen. Han började gå lite senare än sina bröder, men det har varit riktigt skönt att han väntade tills han blev lite klok också. Dessutom har det gått ganska bra nu direkt, han kanske väntade tills han kunde? Storebror Arvid hade en period i början då han föll handlöst hela tiden, så pass att vi köpte en sån där stoppad "gåhjälm" i tyg på loppis. (Den var förstås till ingen nytta alls, minns inte ens om A lät oss sätta på den.)
När Josef inte går tar han till sin gamla, beprövade metod, nämligen att gå på knäna. Det har han gjort nu i flera veckor, till omvärldens förtjusning. Vill han riktigt sätta fart så spänner han ut magen som en liten general och pinnar på riktigt snabbt. Kryper gör han ibland också, om han har lust.
För det mesta är han en riktig solstråle, och de flesta som träffar honom brukar tycka att han verkar så glad och nöjd. Och det är han nog. På dagis har det gått bra hela hösten, vilket var över alla förväntningar! Nu i slutet av terminen har vi pusslat så han har bara 1-2 dagisdagar/vecka ett tag, men det har inte gjort nån skillnad - han har varit lika nöjd att bli lämnad där fast det blivit mer sällan. Jag kunde inte föreställa mig att den första terminen med en liten på dagis skulle vara så här okomplicerad! Ganska frisk har han också fått vara, ett par snälla snuvor bara. (Peppar, peppar, hoppas på en frisk fortsättning också! Nu blev jag plötsligt vidskeplig.)
Även om han är glad och harmonisk överlag så visar han helt klart temperament och säger ifrån när det behövs. Det som gör honom allra argast är om bröderna håller fast honom eller om någon rör hans mat (alt. vägrar ge honom av sin mat). Då kan han skrika till så det isar i öronen - men han brukar inte vara långsint. Han bara markerar vad som är okej, och det är ju inte så dumt när man är minst av tre bröder och nästminst på dagis!
Mat ja - han är ju matfrisk också, vår unge! Han vill gärna sleva/plocka i sig själv, och äter det mesta. Gurka tycker han är lite trist, men något annat kan jag inte komma på att han ratar... Bröd och klementiner älskar han.
Här hemma kan han sova 2-3 timmar i vagnen på eftermiddagen, men på dagis sover han inte mer än en. Han har en ful liten ovana att vakna nån timme efter läggdags och vilja vara uppe med oss tills vi lägger oss (minst!), och det är lite tröttsamt, men han brukar åtminstone vara på gott humör.
Han pratar massor, och jag har en stark känsla av att det är mycket tanke bakom om vi bara skulle förstå... Mamma säger han, och appa (men vem han säger de orden åt och om är lite slumpartat). Bota (bok) och ita (rita) tror vi att han kanske säger, men vem vet. Och typ Tätä för Tintin, som han älskar att krama. (Tur att vi har en snäll och ganska härdad katt!)
Ja, här kom då en lång och förälskat rosenskimrande 15-månadersrapport. Trötta är vi, och vaktar gör vi, men hittills har han inte varit någon krånglig unge, vår Josef! (Efter åtta år som småbarnsförälder vet jag att uppskatta de perioderna. Det kan komma... andra sorters perioder. Men då har jag i alla fall njutit av den här!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar