England dag 2: Tower Bridge

Eftersom vårt tåg mot Shanklin skulle gå redan på eftermiddagen fanns det inte överdrivet mycket tid att göra London. Jag, som har en viss tendens att försöka hinna lite mer än vad som är behagligt på resor, fick dra ett djupt andetag och räkna bort sisådär 15 saker som hade kunnat vara trevliga att göra i London tillsammans med familjen. En programpunkt fick räcka. Vi var ju ändå bara på genomresa. Vi hade talat om dinosaurieskelett på Museum of Natural History, men fastnade till sist för Tower Bridge - och då talar vi om att kolla in bron riktigt grundligt och gå in - och upp! - i bron.

Först blev det ändå tunnelbana, som barnen tyckte var lika roligt som kvällen innan. Jag blev lite förvånad över förtjusningen, för jag hade ju berett mig på besvikelse när vi förklarade att vi inte hinner ta dubbeldäckare till Tower bridge, utan måste hålla oss till det snabbare alternativet... (Ibland har man tur!)

Towern besökte Matias och jag för tre år sedan, en regntung och kulen majdag (läs här). Den här gången var det betydligt soligare, och vi var också väldigt nöjda med att bara titta på murarna utifrån. Imponerande ändå! (På bilden ovanför var jag mycket nöjd med att vi tack vare en snäll turist åtminstone fick EN bild av hela familjen under resan... sen kom jag på att Josef bakom filten i vagnen nog inte riktigt kan anses vara med på bilden ändå...)

Jag insåg att jag aldrig har gått över bron, även om jag sett den från sidan - och faktiskt också underifrån, från en flodbåt... (läs här.) Det är en mäktig upplevelse!

Att den är omgiven av en jätterolig stadssiluett gör inte heller någonting sämre. Även om vi inte ens hade gått upp i bron skulle det ha varit värt att välja just Tower Bridge som vår enda Londonprogrampunkt! (Se på bilden nedanför bara - alla former! Kontraster!)

Sedan betalade vi alltså in oss och fick åka hiss upp i det ena bro...huset? Vad heter det? Det går alltså att gå över där uppe i bron - ursprungligen var det alltså tänkt som fotgängarnas plats på bron, men av helt logiska orsaker tyckte folk det var onödigt krångligt att ta sig upp, gå över och sedan ta sig ner igen, så numera finns det helt normala trottoarer vid sidan bilarnas körfält... Det nya där uppe är - tadaa! Glasgolv! Jätteroligt! Och lite läskigt. Arvid och Edvin steg först väldigt försiktigt ut på glaset, och det är inte svårt att förstå... Spännande att stå och se ner på Londontrafiken som brusar förbi under ens fötter.

Titta på utsikten gick också att göra länge... Närmare än så här kom jag inte heller vackra St Paul's Cathedral den här gången, så jag passade på att titta lite extra. Se förresten på alla lyftkranar! Det är inte en stad som står stilla direkt...

Väl nere igen fanns det också ett viktorianskt motorrum där man kunde se hur ångmotorer fällde upp bron i tiderna. Det var väl måttligt intressant tyckte jag - jag föredrog det simpla nöjet med glasgolvet och utsikten... Och så utgång genom deras gift shop förstås. Gift shops! Alltid! Omöjligt att gå ut någonstansifrån utan att passera en gift shop. Aaargh! En prövning för föräldrar till prylgalna ungar. Tack och lov hade storbarnen fått en liten hög med pund av mommo, så vi kunde låta dem hållas (till viss del) och lät dem köpa det de ansåg sig behöva bäst för mommos pengar. De lyckades ändå hushålla ganska bra, för deras pund räckte i princip hela resan, det blev en småsak här och en där.

Den lilla parken Potter's field mittemot Towern har en utsikt som inte går av för hackor! Önskar att vi hade haft med oss en lunchpicknick och kunnat sätta oss där och njuta av livet en stund... det åts rätt många lunchlådor runtom i parken just då. Tyvärr hade vi ingen lunch, men däremot en tågtid att hålla, så vi fick gå vidare.

Vi sicksackade fram genom Southwark i riktning mot Waterloo station, därifrån vi skulle ta tåget till Shanklin ett par timmar senare. Det var en rejäl promenad, men vi ville hellre gå (och se oss omkring) än ta tunnelbana/buss, som säkert hade funkat. Vi hade tillräckligt med tid, och en ståbräda på vagnen, så varför inte? Och tro det eller ej, men det gick riktigt bra att promenera i London med hela gänget! Edvin blev visserligen lite sur för att han inte fick gå i förväg... men tack och lov för ståbrädan! Den sparade både trötta barnafötter och slitet föräldratålamod många gånger under resan.Väldigt praktiskt att lassa båda storbarnen på den, så vet man exakt var man har dem!

Än en gång hade jag väldigt gärna 1) haft tid att strosa och glo på staden, människorna, husen och detaljerna och 2) händerna fria för att fota staden, människorna, husen och detaljerna. Än en gång gick den mesta koncentrationen åt till att hålla samman flocken och få den att gå i rätt väderstreck. Oh well. Det jag hann se i förbifarten var ändå värt besväret!

Vid Waterloo station hastade min make ner i tunnelbanan för att hämta vårt bagage på hotellet, medan jag och barnen sökte upp lunch - det blev thailändska kycklingspett, som märkligt nog föll alla i smaken. Hurra! Det är aldrig självklart. Platsen var det heller inget fel på; vi hittade en liten park precis invid stationen. Timingen funkade också så perfekt att det knappt var sant - vi hann äta i lugn och ro, barnen hann jaga lite duvor i parken, och så var det dags att gå till stationen, där vi mötte upp Matias och bagaget. (Han hade visserligen fått stressa lite mer, men han hann ju...)

Bye for now, London!