Resten av dagen (22.11)

 

Svar - ja! Vi hittade mat! Vi hittade ett litet café med smörgåsar (ursäkta italienare, jag vet inte vad de olika varianterna kallas) som var precis vad vi hade hoppats på. Jag åt en... stor, varm smörgås, eller vad det nu egentligen hette, med aubergine och ost. Så gott. Så väldigt, väldigt gott. Och verkligen inte helt fel att sitta och vila benen en stund!

  

Men helt proppmätta var vi tydligen inte, för när vi hade gått ut från caféet hann vi bara gå i ett par kvarter innan vi hittade ett hål i väggen där man kunde köpa pizza och pasta i lösvikt. Väldigt charmigt! (Även om själva stället var ungefär lika mysigt som ett pyttelitet industrikök.) Självklart köpte vi varsin pizzaslice att ta med oss när vi gick vidare. 

Efter det var vi mätta. Burp.

Med pizza i hand gick vi bland annat förbi Largo di Torre Argentina, ett litet torg med ruiner efter fyra romerska tempel där det numera huserar hemlösa katter. Jo, faktiskt, det är ett katthärbärge som håller till bland tempelruinerna... Only in Rome.

Largo di Torre Argentina

Vi hade inga planer för resten av dagen, men i ett anfall av iver (läs: med energidepåerna nytankade) kom vi på att vi skulle gå mot Vatikanstaten och se om vi kanske skulle hinna se Peterskyrkan ännu idag.

Måste ju gilla attityden till parkering i Rom. Och storleken på bilarna.

Problemet var att det hade börjat regna ganska ordentligt vid det här laget, och vi ägde fortfarande inget paraply (eller rättare sagt, vi ägde inget paraply som befann sig i samma land som oss) eftersom jag envist vägrat att köpa ett skräpigt och skruttigt engångsparaply av de tusen försäljare som hade försökt pracka på oss ett. Men vi gick in i en bok- och musikhandel (vilket alltid är trevligt) en stund, drog ett djupt andetag och gick ut i regnet igen.

Men när vi väl hade kommit fram till Peterskyrkan kom vi av oss. Till skillnad från igår (när kyrkan var stängd, duh) var det en lång kö som väntade på att få gå in, och vi konstaterade att vi inte hade en chans att hinna in till kupolen, som stänger tidigare än resten av kyrkan. Men egentligen - egentligen hade vi nog insett vid det laget att vi redan hade fyllt vår sightseeingkvot för dagen och bara inte orkade förflytta oss mentalt från antikens tempel till katolicismens högborg, även om klockan hade varit mindre och kön kortare.

Nåväl. Nåt ska man ju göra av sig. Och eftersom det bara duggade lite lätt kom vi på den briljanta idén att gå runt Peterskyrkan (eller, Vatikanen) för att se hur det ser ut bakifrån. Och vad som finns där. Att bara gå lite i lugn och ro är ju ändå inte så jobbigt, utan faktiskt ganska skönt.

Stopp! Bryt! Pausa!
Det var inte en briljant idé.
Det var den sämsta idé vi (jag) fick på hela resan.

Det blev mörkare och mörkare.
Duggregnet blev regn som blev kraftigt regn som blev hällregn.
Och muren runt Vatikanstaten var ungefär tre gånger så lång som vi (jag) hade föreställt oss (mig).
Vi bara gick och gick och kom aldrig fram.
På ett ställe fick vi en fin vy över kupolen snett bakifrån, men annars såg vi bara... mur. Och förstås, på andra sidan hus, men ganska ordinära bostadshus även om det var ett område jag gärna kunde bo i ett tag om nån tvingade mig.

(Här måste jag inflika att sträckan kanske inte egentligen var så lång i verkligheten, har inte kollat, men den kändes lång som evigheten.)

Och när det verkligen hällregnade och vi började undra om vi någonsin skulle komma runt den där eländiga lilla staten hittade vi ett café där vi gick in. För att de hade tak och väggar. Ibland har man inte så höga krav. Jag beställde en färskpressad apelsinjuice (som smakade ganska surt och sedermera visade sig kosta löjliga 8 euro) och vi försökte torka upp lite, och framför allt svänga på humöret som verkligen inte var semesterglättigt och ljuvt vid det laget.

Vi drog ut på våra svindyra drycker (Mattus kaffe kostade dock bara förmånliga 5 euro) så länge det gick och hoppades att regnet skulle lätta lite. Det gjorde det inte. Eller att humöret skulle stiga. Det gjorde det bara i viss mån. Tack och lov räddade Mattus smarttelefon oss från regnet än en gång; han tog reda på hur vi enklast skulle ta oss till Termini med tunnelbana och att affärerna där hade öppet tills sent.

Fint. Affärer på centralstationen it is. Att ge upp och uggla på hotellet resten av kvällen skulle ha varit trist, och att gå i torra, uppvärmda och upplysta affärer en stund verkade som det enda tänkbara alternativet som åtminstone lite kunde rädda den här kvällen.

Det gjorde det faktiskt. Inte för att själva affärerna eller köpcentret var något att hurra för, men det var i alla fall skönt att gå och titta på onödigheter en stund. Väldigt kravlöst. Vi hade riktigt roligt när vi tittade på leksaker och inredningskrafs och köpte med oss ett par småsaker som presenter - och det bästa: åt mig själv köpte jag ett gult paraply för att vara bättre rustad nästa gång nån behagar hälla hinkvis med vatten över mig.

När vi strosat runt tillräckligt länge för att känna oss som folk igen tog vi bussen till hotellet, böt ut de blötaste kläderna (=det mesta) och gick sen runt hörnet till ett ganska enkelt matställe för att äta. Och här måste jag avsluta med en ganska ful bild, bara för att det var så gott. Efter min goda auberginesmörgås tidigare på dagen var jag så entusiastisk att jag förutsägbart nog beställde in spaghetti med aubergine- och tomatsås... och det var gå gott. Så gott att jag börjar dregla lite här vid skrivbordet bara för att jag ser bilden.

Aah. Så med en belåten suck avrundar jag dagen som innehöll mycket intressant och fascinerande, men också ett par blöta (haha) timmar som jag gärna kunde ha skippat. Slutet gott, allting gott.