onsdag 19 juni 2013

Svarta kostymer och Banglatown (UK, 9.5)


Får jag erkänna något? Nå, det börjar kännas lite tjatigt att blogga om London, som faktiskt är nästan två månader tillbaka i tiden. Eller, jag blir egentligen inte trött på det, men lite rädd att denna blogg ska bli mycket, mycket enahanda. Men håll ut, ett par dagar har jag kvar att berätta om! Det går ju inte att sluta i mitten heller... (I verkliga livet händer det också mycket just nu, men det återkommer jag till.)

Torsdag. Vi började först klockan 10, så jag hoppade av vid Hammersmith och gick i lite butiker på morgonen. Lite snabbt så där. Haha. Jo, jag blev lite försenad. Sen fick jag bära på en tygpåse full av barnskor och t-skjortor hela dagen. Är huvudet dumt, får bärarmarna lida... Hur som helst. Vi inledde med lektion på caféet som hör till Museum of London; satt där och diskuterade kvinno- och mansroller, "lad culture", kulturskillnader i reklam och annat. Very intressant! Tyvärr måste vi avsluta tidigare än vi hade velat - och måste ändå skippa en planerad snabb rundtur på själva museet, vilket ju inte gjorde mig något eftersom jag hade varit dit på egen hand några dagar tidigare. Men lite typiskt den här kursen ändå. En informell, avslappnad kurs har väldigt många fördelar, men struktur är inte alltid fel... Det blev en snabb lunch (avokadowrap på Pret - än en gång!) eftersom vi skulle hinna till nästa klassrum i tid. Det var för övrigt enda gången under veckan jag använde mitt paraply - bara en liten stund före den klarblå himlen som syns på bilderna! Grejen med regn i London verkar vara att det sällan är särskilt långvarigt eller hårt, vilket är väldigt praktiskt.


Museum of London, liksom vårt följande klassrum, är i City of London, den del av staden vars historia går ända tillbaka till Romarriket (de två första bilderna är rester av London Wall från ca 200 e.Kr. - mitt bland skyskraporna!) och numera är centrum för Storbritanniens affärer. Klädkoden var mycket business, här också.



Vårt följande klassrum var vinbaren Vertigo högst upp i skyskrapan Tower 42 - alltså på 42:a våningen! Det var dit vi hade bråttom, eftersom man måste reservera bord. Man måste också checka in vid receptionen och gå igenom metalldetektorer för att komma upp... Mycket trevligt klassrum, och jag tycker vi var väldigt duktiga som bara begapade London från fågelperspektiv en stund innan vi satte oss ner för att prata om hur engelskan har utvecklats och utvecklas. Det lustiga (med tanke på att baren heter Vertigo) är att jag faktiskt kände hur det gungade hela tiden vi var där uppe. Jag frågade de andra som påstod att de inte kände någon gungning, men i mina ben gungade det lite stillsamt, som på en Sverigebåt. Inte direkt obehagligt, men märkbart. Inbillning? Kanske det.





När vi hade diskuterat klart och lyckats slita oss från panoramafönstren (inte det lättaste) gick vi en liten, liten bit till det som i tiderna var fattiglondon: Spitalfields och Banglatown med Brick lane. (Jag måste se "Barnmorskan från East End"! Någon som sett den serien?) Vi avslutade hastigt och lustigt kursdagen eftersom vår lärare msåte iväg lite tidigare, och vandrade runt lite på egen hand. Banglatown och Brick Lane dominerades alltså av invandrare från Bangladesh tidigare, men i takt med att priserna stigit har det blivit mer hipsters och mindre invandrare där. Men fortfarande står gatunamnen angivna på engelska och - bengali kanske? Jag hade sett fram emot att se Brick Lane sen jag läste boken med samma namn (av Monica Ali) för ett år sen, men jag tror jag började bli lite trött på intryck, så även om jag tyckte det var roligt att gå där var jag inte sådär ivrig att jag trampade runt och ville se mer, mer, mer. Det lär finnas en massa annorlunda butiker och gallerier att botanisera i, men jag hade inte riktigt energi för det. En annan gång!




Istället hade jag tänkt se på National Gallery, som visar upp mästerverk, mästerverk och mästerverk. På väg dit hamnade jag på Leicester square och tyckte att det var lite roligt att Keskisuomalainen (och Aamulehti + ett par svenska tidningar) citerades när en teater gjorde reklam för sin föreställning... Förklaringen är visserligen logisk: föreställningen är ett gästspel av Doktor Glas med Krister Henriksson... ändå!


Besöket på National Gallery får jag väl medge att var ett riktigt fiasko. Inget illa om museet, men jag hade turistat för mycket och för länge för att orka fascineras av (säkert storartade) målningar i ett trångt och svettigt museum när energinivån sjönk och jag helst bara skulle ha sjunkit ner på en soffa och stannat där. Så jag gick igenom ett eller två rum. Insåg mina gränser. Gick ut igen. Det var det. Jag kan inte riktigt påstå att jag har sett National Gallery, men är det inte rätt dag så är det inte!



Det jag behövde istället var frisk luft och grönska, hade jag på känn, så jag kollade upp var närmsta park fanns. Det visade sig vara St James Park, som var fantastiskt blomstrande! Det var lite kallt, jag var lite trött och hade ätit lite för mycket mintchoklad (Aero mint måste ätas när man är i Storbritannien, så säger lagen). Men det var skönt ändå, och så småningom fick jag energin tillbaka.





När jag hade vandrat igenom parken, tittat på svanar, luktat på blommorna och kommit ut till Buckingham Palace gick jag vidare i Green Park. Vid tunnelbanestationen Green Park upptäckte jag att det fanns ett Barclay-cykelställ. Nå, äntligen! Hurra! Jag som redan hade trott att det inte skulle bli någon cykling för mig, när det redan var sista kvällen i London och jag inte hade hittat något passligt tillfälle. Jag skaffade en cykel och begav mig ut. Lite begränsad var jag: jag ville inte ge mig ut i trafiken utan sällskap, utan hjälm och utan navigator som kunde visa de bästa cykelstråten, men i parkerna är cykellederna ganska begränsade. Men det blev bra: jag behövde bara tumma lite på reglerna för var cykling var tillåtet för att få cykla ett varv runt Green park (återsåg Buckingham Palace överraskande snabbt - jag hade egentligen inte tänkt cykla åt det hållet. Hrm.) Eftersom flera av parkerna hänger ihop behövde jag bara passera en korsning för att vara i Hyde Park/Kensington Gardens där det faktiskt går att cykla ganska långt. Det gjorde jag. Skönt att trampa benen riktigt trötta!




Gabi, Adriana och jag hade talat om att träffas "på seino" för att äta middag (sista kvällen) tillsammans, men av olika anledningar blev det inte av. När jag lämnade cykeln i stället var jag vid Marble Arch, i ändan av Oxford Street. Eftersom jag då ännu inte visste riktigt hur det skulle bli med middagsplanerna fördrev jag lite tid i butikerna. Det var mörkt, duggregnade och jag hade verkligen noll lust att gå i affärer, men jag fastnade i en bokhandel och hittade några böcker som fick följa med hem. När det väl klarnade att det inte skulle bli någon gemensam middag var jag helt slut och satte mig på McDonalds för en sallad och franskisar. (Jag var hungrig igen innan jag hade kommit hem.) Sällskapet kan jag inte klaga på - jag började på med The Newlyweds (av Nell Freudenthal) som jag hade börjat skumma lite i redan i bokhandeln... kan ha varit något av det bästa jag läst hittills i år, återkommer kanske till den!

Och det var faktiskt min sista heldag i London - följande kväll skulle jag vidare. Stay tuned!



Inga kommentarer: