torsdag 24 november 2016

Dagens snabbmakaroner

Nej, det blev ingen Timshel-spelning igår ändå. Att jag var utan sällskap gjorde inte så mycket, inte heller att det skulle ha varit mitt i nattningen - men att jag dessutom hade ganska mycket jobb kvar för kvällen och ett barn med feber och ett med ögoninflammation samtidigt som jag själv kände mig tung som en sten efter flera korta nätter... dit for det det. En annan gång kanske!

On the bright side - när jag kom hem idag hade Matias röjt i kaoset, tagit in köksmattan som legat ute i varmgaraget ända sedan köksrenoveringen förra vintern och satt upp tro, hopp och kärlek. Vi är redo för lillajul! Dessutom i finsällskap av Norrfjärdenkusinerna. Visserligen finns det viss risk för en riktig bacillcocktail eftersom vi har feber och ögoninflammation här i huset och de är relativt nytillfrisknade från magsjuka, men vi tvättar händerna och hoppas på det bästa! (Och den här gången är det kanske lika så bra att de som vanligt bor hemma hos svärfar, så utbyter vi inte baciller dygnet runt...) Ser hur som helst väldigt mycket fram emot helgen och att få ta ut lite jul i förskott!

tisdag 22 november 2016

Torka

Hela den här hösten har bloggen gått på sparlåga. Visst har jag slängt in ett inlägg då och då, men inte särskilt ofta och inte särskilt inspirerat. Den här hösten har varit och är intensiv (på ett bra sätt!), men jag är osäker på om det är hela orsaken. Bloggvärlden har blivit så proffsig på sistone! Själv följer jag nästan bara sådana jag redan följt i minst ett par år - det känns just nu som en ganska dålig, och framför allt tidskrävande, idé att bege mig ut på okända bloggvatten - men på något sätt har jag tydligen fattat att bloggar anno 2016 har djuplodande, genomtänkta texter och/eller bilder som är tillräckligt bra för att platsa på någons vardagsrumsvägg. Kul! Inspirerande! Kanske. Det är bara det att jag inte på något sätt har tid för nåt annat än snabbt nerkrafsade, halvtänkta inlägg. Dessutom är jag fortfarande inte nöjd med formatet fast jag renoverade lite här tidigare i höstas. Min blogg, bloggvärldens snabbmakaroner. Underbart.

Men jag mårar åpå. Det får vara torka ett tag, för jag vet att det förr eller senare kommer att blänka till (igen) och jag kommer att bli ivrig över chansen att få leverera mina snabbmakaroner till amatörinlägg.


Läget annars? "Ni e så kulturell", tyckte syrran häromdagen. Det är vi faktiskt just nu! Förra veckan vann (!) jag teaterbiljetter - mera om det senare - i lördags var vi på färgsprakande Spektakeldag i Campus Allegro och idag spelade Edvin och hans musiklekisgrupp kantele inför fullsatt Schaumansal på konserten Lilla Rusk. Bara roligt, inte läskigt, tyckte han. Ja, han tyckte faktiskt så pass mycket om att stå på scenen att han gick upp igen när folk hade börjat gå ut, bara för att få stå och känna på det lite till...

Ja, och imorgon tänkte jag gå på Timshels skivrelease på After Eight, även om det är mitt i nattning och jag inte verkar få nåt sällskap. Desperat försök: Vill nån hänga med? Jag lovar, det kommer att bli bra. Sök fram Timshel och Hubble Jive på Spotify om ni inte tror mig. Lovin' it.

lördag 12 november 2016

Givandets glädje. Ha!

Inför jul brukar Hoppets stjärna samla in julpaket till familjer i behov av hjälp i Lettland och Litauen. De år jag lyckas komma ihåg det i tid brukar jag försöka packa ett paket - visst funkar det att betala in till ett konto också, men det här är dessutom ganska roligt. Idag började jag på med att plocka i lådan.

I den bästa av världar skulle jag få skriva något glittrigt här om hur barnen tycker det är roligt att dela med sig också. Ja alltså... Det var mer i stil med "sådär goda flingor får vi ALDRIG", "ta inte den där tvålen, den är så fin" och "varför lägger du dit så MYCKET". Inte min stoltaste stund. Men kanske desto nödvändigare att verkligen packa ett riktigt paket istället för att sätta sig vid datorn och betala in på ett konto när barnen somnat...

onsdag 9 november 2016

Trumpdagen

Igår var det en av mina sjuor som frågade mig hur jag tror att det kommer att gå i USA:s presidentval. "I honestly have no idea", svarade jag och trodde på det själv. Det var först i morse när jag vaknade till nyheten att Trump såg ut att vinna som jag insåg att jag utgått från att det inte skulle bli så. Ouch, vilken väckning. Jag kände mig skakad redan innan jag klivit upp ur sängen. Jag hade sist och slutligen trott att det amerikanska folket skulle låta förnuftet styra. Det jag kallar förnuft alltså - nämligen att inte släppa den mannen till makten. En man som redan under valkampanjen har klantat sig så ofta och så gravt att bara en bråkdel skulle räcka till för att få ut vilken normal politiker som helst i kylan. Varför? Hur? Va!?

Det som gör mig allra mest obehaglig till mods är egentligen inte personen och den taffliga kandidaten Donald i sig utan ännu mer det massiva stöd han fick - och vilka uttryck det har tagit sig. Det är inte bara Trump, utan det är högerpopulismen i Europa och det är det allt mer svartvita samhällsklimatet. Det är nya vindar som blåser, och de säger att okunskap är minst lika bra som kunskap för den är åtminstone ärlig. Innehållet i ett budskap är mindre viktigt än hur det förpackas. Det ligger så väldigt mycket frustration och pyr (också) i västvärlden, och jag hoppas den får utlopp på fredliga sätt.

Finns så mycket att säga om det här, men just nu har jag varken tid eller extraenergi. Jag låter bli och nöjer mig med att läsa om det. Här finns till exempel en intressant analys.

måndag 7 november 2016

Krazy

Ibland känner jag att den där lärargrejen jag håller på med mest av allt är en väldigt tidskrävande  bisyssla. Min huvudsyssla, förstår ni, är tydligen att vara (bl.a.) administratör för företaget Familjen. Jag minns inte riktigt när jag ansökte om det jobbet eller när jag senast fick lön i reda pengar, men det är väl sånt som händer.

Igår, efter att vi hade bjudit svärfar på söndagslunch (som inte jag hade lagat, nu ska vi inte få det att låta värre än det är!) hade vi en hel del söndagstid kvar. Inga planer överhuvudtaget, inte ens på att gå utanför dörren i den här kylan. Utmärkt chans att göra sköna saker, skulle man kunna tro. Vad gjorde jag? Jo, jag lämnade in jultidningsbeställningar, planerade dagvårdstider fram till jul, beställde förskolefoton och packade utflyktsväska. Allt utom utflyktsväskan borde ha gjorts för länge sen. For the record måste vi också notera att Matias var minst lika upptagen med att sysselsätta barnen, laga mat, elda i pannan och vad han nu sprang omkring med. När barnen hade somnat stirrade vi hålögt på varandra och satte på tv:n.

Just nu är Matias och alla barnen ute på den vanliga kulturella måndagsturnén som inbegriper både konstskola och musiklekis och jag har egentid. (Vilket behövdes för att jag inte skulle smälta ner i en ynklig pöl på golvet.) Min egentid har jag ägnat åt att städa i köket, tvätta kläder, sortera kläder, ordna inför morgondagen och försöka sälja en vinterhalare på fb-loppis - och ja, nu också att blogga om det. Men det är ändå ganska skönt, för det är ingen som pratar med mig. Snabbar jag mig lite hinner jag kanske se lite på morgondagens undervisning också innan mitt kaos trillar in genom dörren.

Den här tillvaron just nu alltså. Det är visst det här som menas med ruuhkavuodet.*

*"rusningsåren"

lördag 5 november 2016

Allhelgona med de levande


 "Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är som fladdrande lågor så länge vi är här."

I mitt facebookflöde dök den nästan värkande vackra Koppången med Helen Sjöholm upp - tillsammans med det här citatet från sången. Fladdrande lågor. Jag vet inte om det är för att jag håller på att bli vuxen, eller om det är för att sorg och saknad kom närmare än vi ville när vi förlorade svärmor Maj-Britt för ett och ett halvt år sedan, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig att det är just det vi är. Jag kan sakna känslan av att tro att mina viktigaste alltid ska finnas till. De flesta, faktiskt nästan alla, har jag kvar och det är jag oerhört tacksam för. Men det är som om någon slags förankring gått av så att jag inte kan ta någon för givet längre. Det stör min trygga vardagsbubbla, men jag försöker balansera på rätt sida om paniken.

Idag firade jag i alla fall allhelgona mest med de levande, och det kändes precis som det ska. Matias stannade hemma med vår förkylda lillknatte medan jag tog med mig A&E till (min) mommo och moffas där faktiskt ganska många av mina viktiga människor hade samlats halvspontant idag. Sedan tände mamma och jag ljus vid fammo och faffas grav och jag kände lite hemlängtan - till Överpurmo. Det här med att vara vuxen, det känns så överskattat ibland.


måndag 24 oktober 2016

Bullets over Broadway


Just nu känns det inte illa alls. Jag har precis bokat musikalbiljetter till lördag kväll, och då brukar jag inte klaga! Jag är faktiskt på väg att lämna landet - i ett par dagar. Jag och min kollega Camilla ska på Skolforum i Stockholm i början av nästa vecka, men passar på att flyga redan på lördag morgon för att... ja, göra det man gör en helg i Stockholm. Vad gör man? Det jag vet är:

1) att vi bokat biljetter till Bullets over Broadway på Göta Lejon. Hurra!
2) att en massa museer i Stockholm tydligen har återinfört fritt inträde. Hurra!
3) att vädret verkar bli okej för att vara senhöst. Hurra!

Är så enormt peppad. Ja, för Skolforum också förstås. Men först den lediga helgen!
(Och innan jag kan lämna jobbet och familjen och fosterlandet i fyra dagar: späckade dagar. Nu gäller det att vara på hugget ett tag - för att få pusta ut sedan.)

lördag 22 oktober 2016

Auf Wiedersehen, Bremen!


En sista kväll och ett sista inlägg från Bremen. Vi hade hämtat sunkmat som vi ätit på hotellet, men ville ännu ut en sväng innan vi avrundade vår resa. Vädret var inte det bästa, men det fick duga. Det regnade bara lite! Och bara ibland.


Vi hade fortfarande inte fått nog av Das Viertel, så vi gick ditåt än en gång.Så mysig stämning där, så här en ganska vanlig, mulen torsdagskväll i juni. Visserligen skulle en VM-match snart börja, så det kan ju ha höjt stämningen lite extra!


Kvällens stora uppdrag var att hitta ett frimärke till ett vykort åt mommo och moffa. Visade sig inte vara så enkelt! Till sist fick vi napp i en butik som sålde österländska matvaror - men kvinnan i kassan visste inte riktigt vad som behövdes för porto och hade tydligen inga tabeller, så vi gissade lite tillsammans... En jättemysig butik var det, ett riktigt familjeföretag med barnen på plats både bakom och framför disken.


På hemvägen började det strila ner igen, men vi sneddade förbi Schnoor en gång till - det var ju ändå ungefär på vägen. Paraplyet rymdes exakt gränden på bilden nedanför...





Till sist sol över Domkyrkan, och packning på hotellrummet. När väckarklockan ringde okristligt tidigt morgonen därpå var det i alla fall skönt att vi bara kunde hoppa på spårvagnen utanför hotellet och åka den korta biten till flygfältet. Smidigt! Det var den resan, en fin inledning på sommarlovet och några sköna dagar när vi hann prata åtminstone lite mer med varandra än vi annars brukar - ett barn är inte obemärkt, men lämnar åtminstone lite mer utrymme för vuxenprat än tre barn som pratar i munnen på varandra! Under tiden hade storbarnen haft det roligt med mostrar och andra bra människor, och verkade inte ha hunnit sakna oss särskilt mycket...


fredag 14 oktober 2016

En fredagslista

 
Vad behöver du mest just nu?
En massage. Utan tvekan. Jag brukar ibland vara lite styv och stel, men den senaste veckan har axlarna, nacken och huvudet liksom knutit ihop sig en en enda stor, väldigt obekväm knut. Det hjälper inte att Josef sovit mer oroligt än vanligt och gärna sover typ mig en del av natten. Hej spänningshuvudvärk. Men! Tur då att jag har bokat tid till massör på tisdag! Score!

Vad tror folk om dig?
Att jag är snäll? Det är jag säkert ibland, men jag önskar att jag var mer konsekvent snäll mot dem som är närmast mig. (Hej, käre make.) Vad mer? Att jag läser massor kanske. Det gör jag tyvärr inte, men jag skulle gärna.

Vad får du oftast komplimanger för?
När jag tänker på saken tror jag faktiskt det är mina barn, och det är kanske de komplimanger jag blir allra gladast för. Inte för att jag kan ta åt mig äran för att de är fina ungar - jag har bara fått dem - men ändå.

Brukar du skratta för dig själv?
Ja. Försöker dock att inte skratta för mig själv inom hörhåll för andra.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?
Tråkmeddelande - ditt elavtal tar snart slut, ska du inte ta och nappa på vårt fenomenala nya supererbjudande? Bla bla, som Edvin skulle säga. (Seriöst, han har börjat säga det så fort jag pratar med honom om urvuxna byxor eller annat han tycker är tråkigt. Det tycker jag inte är helt okej. Men lite, lite lustigt.)

Nästa mål i ditt liv?
Pass.
(Jag är fredagstrött. Mitt nästa livsmål är att få alla barn i säng utan konflikter.)

Hur svarar du i mobilen?
Hejsan - om det är någon jag känner
Mia - om jag inte vet vem det är.

Antal timmar sömn inatt? 
Något mellan 6 och 7 h. För lite. Allt under 7 h är för lite, särskilt om jag inte får sova ifred - men är det minst 6 h kan jag i alla fall vara funktionell. Och ljuva tanke - tänk om jag skulle lyckas få till 8 h nån gång..?


Brukar du komma i tid?
Till jobb, tåg och flyg: ja. Till mer informella träffar: ungefär. Jag försöker, men det händer att det inte blir så. Tidsoptimist, helt klart. Det beror på sammanhanget!

När mår du bra?
När jag inte har något som måste göras.
När solen skiner på en blå himmel.
När mina barn är glada, friska och överens.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Mörkblått och svart. Det är inte tråkigt. Punkt.

Favoritdryck på morgonen?
Egentligen en riktigt lyxig apelsinjuice med fruktköttet kvar, men sedan jag fattade hur kaloririkt ett enda glas är försöker jag begränsa det till särskilda tillfällen. Finns det hemma tar det slut, så... usch, vad vuxet tråkigt.

När brukar du oftast gå och lägga dig? 
Pass.
(Alltför sent, men när ska vi annars landa i oss själva och andas ut om inte efter att barnen somnat..?)

Är du blyg?
Nej. Ja. Nej.
Eller, det bästa med att vara vuxen är att jag lärt mig att låta bli för det mesta, men i grund och botten har jag kvar en viss blyghet som kommer till ytan i vissa situationer. Jag älskar inte att glida in i ett rum och ta plats. Däremot blir min repertoar bredare för varje år som går - jag känner mig säker i allt fler och allt obekvämare situationer. En fördel med att vara vuxen...

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nä. Men förälskelse vid första ögonkastet kanske.

 

söndag 9 oktober 2016

Back in Bremen...


 ...om än inte i den fysiska världen. Jag tänkte fortsätta med att beta av det lilla jag ännu har obloggat av Bremenresan! Här bloggade jag om första delen av vår sista dag i Bremen.


I närheten av Bremens centrum delar floden Weser på sig i två delar, så att marken i mitten bildar en långsmal spets i mitten. (Så här.) Jag hade för mig att det var en liten, smal ö, men när jag kollade kartan visade det sig att det inte alls stämde. Det bästa med Bremen var att det är en så rolig promenadstad, så vi tänkte avsluta resan som vi börjat - med ännu mera promenader. Den här gången ville vi gå åt ett håll vi ännu hade helt opromenerat och gick ut på den smala spetsen i Weser. Riktigt trevligt, tätt med bostadshus. Mycket flodutsikt där!


Jag upptäckte en läsare och blev imponerade av hennes val av läsplats. Och då tyckte mamma att jag läste på konstiga ställen när jag var liten. Vi måste zooma in... titta!


Kolla! Väskan säkrad på stolpen, skorna i tryggt förvar på marken och foten som ett säkerhetslås runt staketet. Utstuderat. Och nej, det finns inget osynligt promenadstråk nedanför, utan det är verkligen rakt ner i floden som gäller om hon tappar balansen. Coolt!


Kanske hon tagit texten på motsatta sidan av Weser för bokstavligt? Don't believe what they tell you about gravity.


Vi hittade en utomordentligt dyster jättekloss som vi sa att ser ut precis som en väldigt, väldigt administrativ byggnad. När vi gick förbi läste vi på en skylt att det var just vad den var. Stadshus eller något liknande, minns inte. Men eftersom det ändå är Bremen så piggades den upp av en färgglad mural nedanför! Och - aber natürlich - gatumusikanterna...


Annars tyckte vi att Bremen påminde om Åbo på väldigt många sätt. Kanske därför vi trivdes så bra? Alla andra Åbofantaster: Kisa med ögonen lite, är det inte tänkbart att jag står där på typ Kvarnbron med Mikaelskyrkan i bakgrunden? Aura å har kanske blivit lite bredare, men ändå... Åbo har visserligen varken något medeltida Schnoor eller något hipster-Viertel, men annars kändes det lite som om Bremen kunde ha varit Åbos syskonsjäl. Ni vet. Nånting var det.


Efter det här hade vi tänkte gå ut och äta fint för att fira vår sista kväll i Bremen, men när det började bli dags var vi egentligen inte särskilt upplagda för det. Josef hade börjat tröttna på att hänga med tyst och snällt, vi var själva ganska trötta och inte ens särskilt hungriga. Istället fick det bli så oglammigt som att jag hämtade mat från Subway, Matias från McD och Josef fick en uppvärmd barnmatsburk på hotellrummet. Ingen finmiddag, men alldeles lagom just då! Sedan återstår ännu en sista promenad innan vi avslutade resan för denna gång... Stay tuned!