lördag 23 september 2017

Oh! Sweet nothin'

En oplanerad lördag och en oplanerad söndag. Det är lycka just nu. Inget planerat. Ett hus som måste röjas upp, jobb som måste ses över, kläder som måste tvättas... men inte en tid att hålla förrän måndag. Det är underbart.

Ett smolk i glädjebägaren är att Josef har fått feber lagom till helgen - men då förstår vi i alla fall att ta det precis så lugnt som vi behöver. Jag som hade tänkt ta tag i vårt sociala liv och bjuda hit någon; nu är det faktiskt ganska skönt att behöva släppa den tanken. Ullsockor och mjukisbyxor for the world!

torsdag 21 september 2017

En klapp på axeln

För en stund sedan dök den här fina texten av BFF-Ellen upp på min skärm:

Högstadiet revisited

...och jag kände mig nästan lite gråtmild. Så här skriver hon nämligen om högstadielärare:

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

Det här är exakt vad en sliten högstadielärare behöver höra när hon tar sats för att planera undervisning för morgondagen trots att hon ju egentligen inte alls vill jobba på kvällarna (se föregående inlägg), när de senaste två veckorna har varit fullspäckade - av helt normala dagar, men så mycket av det normala, bara - och när hon längtar efter den nästan oplanerade helgen så att ögonen går i kors.

För det är precis så. Jag har en tro på det goda i människor. Det är det som gör att jag orkar omge mig med människor hela dagarna varje dag trots att jag ibland tänker att jag är för introvert för sådant. Jag tycker det är så fascinerande att följa med människor i den där händelserika åldern. Vem kan inte tro på framtiden med allt det runtomkring sig? (Tro mig, "dagens ungdom" är fantastisk på många sätt! Inte så att det är bara sunshine, lollipops and rainbows, men det positiva vinner.)

Dessutom känner jag också igen mig i det där att vilja göra världen lite, lite bättre, en lektion i taget. Det är ju inte alla lektioner det funkar så - efter vissa lektioner känns hela den idén urbota dum och jag sätter ribban nånstans vid "så länge jag inte hindrar någon att lära sig eller ger men för livet så är jag nöjd". Men ibland tror jag att det kan vara möjligt att göra världen lite bättre på mitt jobb. En aning naiv är det kanske bra att vara som högstadielärare. ("Men det finns egenskaper värre // än att va snäll och kanske lite dum." Vem vet låttexten? Jag har alltid känt igen mig i den.)

Tack för påminnelsen. Nu känns det lite bättre att tugga i mig det faktum att jobbväskan behöver åka fram ännu ett varv ikväll.

tisdag 12 september 2017

Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)

söndag 10 september 2017

100, 50, 40


Att Finland fyller 100 år i år lär inte ha undgått någon som bor i den här delen av världen. Oj, så det firas och uppmärksammas! Men för att göra det hela lite mer lokalt så sammanfaller det tydligen med att vår kommun Pedersöre fyller 40 år - och att Sursik, kommunens högstadium* fyller 50. Som jag kan gilla sådana snygga sammanträffanden! Jag är tydligen inte den enda, för igår firade kommunen med ett massivt kalas. Alla kommunens elever hade obligatorisk skoldag som till största delen bestod av en jättekonsert i en "skolkör" med ca 1200 elever. Mäktigt! Edvin hade gått och sjungit på sångerna och räknat dagarna i säkert två veckor - Arvid var, som den nästan-tweenie han är, lite coolare, men visst har han också gått och nynnat på sångerna.

*Låtom oss kalla det så, men för protokollets skulle kan jag inflika att jag vet att det är en föråldrad benämning.


Jag kan inte låta bli att vara imponerad av hur smidigt allt gick! Bara i kören fanns alltså 1200 uppspelta elever, men dessutom måste det ju ha varit ett par tusen till i rörelse på Sursikbacken samtidigt. Och visst kändes folkmängden av, men inte så att det skulle ha blivit krångligt eller otrevligt. Och det märktes verkligen att barnen hade övat sångerna i skolan! Alla klämde i, även i de finska sångerna... (även om denna ömma mor noterade att hennes förstfödde vid något tillfälle pratade och fnissade med sin bästis mitt under en sång de borde ha sjungit med i... knappast var de ensamma om det.)


Något av det Edvin sett fram emot mest var att sjunga Arrows med just Alva som solist - stjärnglans! Och Pa to ta na kako kan förstås aldrig gå fel... Tur med vädret också - jag fick exakt en (1) regndroppe på mig trots att himlen såg ut att braka sönder när som helst. Ösregn hade gjort festen lite mindre rolig, kan vi väl lugnt säga.


Efter skolkonserten bjöds den flertusenhövdade människomassan på bakelser och jag har funderat i ungefär ett dygn nu på hur man gör för att beställa bakelser till typ alla som vill komma. Plus minus ett par tusen!? Det övergår mitt förstånd, men så är jag inte så värst organisationsbegåvad heller. Nonstop-program och torg med kommunens föreningar och organisationer var det sen också, ganska underhållande men inte så lite tålamodsprövande tillsammans med en nästan-treåring som har upptäckt a little something something called självständighet...


Jaja. Nu är det plötsligt söndagskväll och det känns som om helgen försvann lite för fort. Delvis kan det förstås beror på icke-vilan igår, men ännu mer tror jag faktiskt det beror på att 1-2 familjemedlemmar håller fast vid de senaste veckornas tendens att gnälla och tjuta vid allt som liknar en motgång. Det är en fas. Det är en fas. Det är en fas. Nu är det bara att komma ihåg det. Och stålsätta sig inför den fullspäckade och halvplanerade måndagen som närmar sig med rasande fart... Yikes. När är det helg igen?


fredag 8 september 2017

Inspiration

Det har gått trögt med bloggandet på sistone, precis som vanligt när det annars går snabbt undan både med jobb och familjeliv. Jag sneglar på proffsbloggar och tycker det är fantastiskt hur de lyckas få till genomtänkta inlägg med tillhörande vackra bilder i stort sett v-a-r-j-e dag. Sedan ger jag mig själv en (mental) smäll och påpekar att de flesta jag jämför med faktiskt är mer eller mindre professionella bloggare, vilket betyder att de viker tid för bloggen. Dessutom är de inte så sällan passionerade skribenter/fotografer. Själv är jag ju bara en helt normal medelmåtta som för det mesta inte har så mycket djup kvar i min hjärna när jag är klar med dagen.

Spontant tänkte jag att bloggtorkan berodde på inspirationstorka. Det skulle väl vara logiskt? Men när jag granskade mig själv lite närmare är jag faktiskt inte alls oinspirerad just nu, utan kanske tvärtom så inspirerad på andra håll att det inte räcker så mycket till att blogga.

Just nu känner jag mig till exempel ovanligt inspirerad på jobbet. Det här läraryrket är ju lite speciellt, för det hör liksom till arbetsbilden att aldrig riktigt räcka till. Visst kan det hända att jag har lektioner eller till och med hela dagar när jag bara gör high-five med mig själv och känner mig nöjd, men lika ofta (oftare) ser jag tusen saker som kunde förbättras samtidigt som jag har tid och ork att åtgärda max fem. I värsta fall känns det som att jag drunknar i allt jag aldrig kommer att lyckas styra upp, tänka ut och förbättra, men i bästa fall känns det kul att ha ett jobb med oändliga möjligheter. Just nu väger det lite mer mot det senare.

Septembervädret gör mig också inspirerad. Nu har vardagarna inte alls räckt till att överhuvudtaget vara ute särskilt mycket, men jag VILL! Och frustrationen som uppstår när man vill men inte hinner är helt klart bättre än när man bara inte riktigt orkar bry sig.

...och så sitter jag också och spånar på diverse roliga avbrott i vardagen som vi skulle kunna ta oss för i höst och i vinter. Än är inget bokat, spikat eller ens färdigtänkt, men det finns goda idéer!

tisdag 5 september 2017

Höstlistan


Man vet att det är höst när: Det är rimfrost i gräset och dimma över åkrarna på morgnarna. 
Låt som ger mig höstkänslor: Min första tanke: Det finns väl inga höstlåtar heller, hallå? Men det var inte sant. För sedan tog det mig ungefär tio sekunder att komma på det klockrena svaret - Why does it always rain on me med Travis. Förstås. Så melankolisk, så höstig, till och med utan att räkna in det där med regnet. Coldplay funkar också.

I höst vill jag klä mig så här: Varmt om fötterna och gärna lite mindre sunkigt än jag ibland förfaller till när vardagarna känns många och långa. Men framför allt vill jag klä mig i mina nya glasögon, för allt blir lite snyggare tillsammans med dem! (Är just nu lite nervös för att jag kan ha fått en liten rispa i glaset av en nyckelknippa idag. Har inte vågat kolla ordentligt.)


Tre mål i höst: 
1. Jag vill få in en rutin med 1-2 träningspass i veckan - det gick bra att få igång rutinen i somras, men nu avlöstes den yra terminsstarten av en (hittills) två veckor lång förkylning, så nu får jag nog börja från noll igen... 
2. Jag vill vara mera ute i naturen. Det gör mig till en gladare och snällare människa, men av någon anledning är jag dålig på att prioritera det när det blir dåligt med tid.
3. Jag vill testa nya metoder och bli bättre på mitt jobb, men samtidigt känna att jag har ett skönt och hälsosamt arbetstempo. Jag har lärt mig massor på de dryga två åren jag jobbat på mitt nuvarande jobb och tycker det är så kul att jobba vidare nu! (Alltså - skulle jag jobba i hundra år skulle jag bli en så sjukt bra lärare!)

Hösten doftar: Friskt! Om våren luktar skunk, så doftar hösten äppelmos, kanelte och krispig luft. 
Det bästa med hösten: Min födelsedag? Det tyckte jag åtminstone när jag var barn... Men nuförtiden rankar jag faktiskt de klara färgerna och den friska luften ännu högre. Jag hoppas på en vacker höst så vi kan njuta av blå himmel som slår emot gula och röda löv så det bara smäller om det.


Det sämsta med hösten: Den är bara ett kort steg ifrån den trötta och glåmiga, halkiga och vardagstradiga vintern. Visst kan jag tycka om vackra vinterdagar, men tyvärr består ju vintern av ganska många mindre vackra också.
Mat som jag förknippar jag med hösten: Äpplen och älgkött.
En höstkväll spenderas: Bland blåbär i en skogsbacke i kvällssol! (Det har hänt EN gång i höst att jag plockat blåbär, det är illa...) Eller senare, när kvällarna blir mörkare, med en stor skål popcorn, film och en brasa. 
En sak jag ser fram emot i höst: Att kunna elda i spisen igen! Vi har inte kunnat göra det utan att förgiftas av stinkande plastångor sedan någon pillade in en plastgrej bredvid spisinsatsen i vårvintras... Har inte hjälpt att skrapa, putsa eller elda med öppen ytterdörr - men nu har Matias haft ut insatsen, sandblästrat och till och med målat om den, så med lite finish borde det gå att elda igen snart! Sitter också och klurar på diverse roligheter som jag gärna skulle vilja boka in i höst, men än så länge är det mesta rätt så öppet...


(Bilderna är från höstar som varit - det märks om inte annat så på den sista bilden med de små kidsen från 2014!)

söndag 27 augusti 2017

Villaavslutning


Det kändes inte helt självklart att sticka iväg och fira villaavslutning igår kväll. Förutom den lilla detaljen att vi inte har någon villa så var jag halvt golvad av förkylning och vädret utomordentligt grått och regnigt. Men om vi vuxna är tröga ibland så får vi en spark i baken av barnen som inte alls tyckte det var ett alternativ att hoppa över villaavslutningen vid "Sjöblommas villo" - den traditionen skrev jag om ifjol! Så jag drack lite finrexin, packade med varma kläder och så körde vi iväg till Monäs i alla fall. Och hade förstås en jättetrevlig kväll! Det blev faktiskt till och med kvällssol... och en massa god mat och choklad och glada släktingar. Och raketer och sprakastickor. Jättemysig kväll!

Idag har jag till min besvikelse fått inse att min förkylning inte alls har försvunnit som jag tycker att den rimligtvis kunde göra nu så småningom. Istället har jag varit ganska trött och hängig - tillsammans med min käre make som också håller på att bli förkyld. Vi får inte mer tålamod av att vara förkylda, så vi kan väl inte påstå att den här söndagen har varit perfekt. Men en helt okej söndag ändå med mycket vila - och på pluskontot kan jag till exempel sätta trädgårdshallon, Björnstad och en smarrig efterrätt. (Ungefär som det här!)


fredag 25 augusti 2017

Det där med rutiner. Rut-in. Inrutat?


Två veckor har gått sedan skolstart och det känns snarare som två månader - det är intensivt med allt som drar igång igen! Då har jag ändå haft en relativt lugn start på läsåret; alla barnen trivs på skola och dagis och själv har jag faktiskt inga nya grupper alls den här perioden, så förutom några mindre förändringar var det mest bara att plocka upp bollen där den lämnade i våras. Men ändå! Det är först nu som jag börjar känna att inte all min fokus behöver gå till jobb och vardagslogistik.

I slutet av sommaren hörde man här och där hur folk längtade tillbaka till rutiner och vardag. Jag vet faktiskt inte vad jag själv ska tycka om det? Jag tycker verkligen om mitt jobb (tycker helt uppriktigt det är jättekul att börja igen!) och min familj trivs med det de gör på dagarna, men just det där med rutinerna... alltså, att vara tvungen att starta bilen allra senast åtta på morgnarna? Att inte få vara uppe hur länge jag vill utan att lida för det dagen därpå fast jag är vuxen? Jag vet inte jag. Men lite roligare är det ju med rutinerna när man gillar innehållet i dem, det är det ju. Och så skadar det inte heller att jag som lärare har en viss frihet när och var jag jobbar utöver lektionerna och mötena. Tack och lov för det!

fredag 18 augusti 2017

Åbo


Den här gången kan jag inte ta in det. Åbo, en av mina lyckliga platser, ett av mina hem. Imorgon kan jag kanske smälta det, men inte ikväll.

torsdag 10 augusti 2017

Umeå!


Ja, jag hann inte ens skriva ett yttepytteinlägg om vår fina fjällresa innan det var dags att lämna fosterlandet igen. I våras började jag, syster Hanna och våra kompisar Karin och Virpi (Nina, som sedan inte kunde komma med) prata om att det skulle vara kul att smita iväg till Umeå i början av sommaren. Färja över, en övernattning, god mat och kravlöst strosa runt på stan. Superbra koncept! "Början av sommaren" blev visserligen "början av augusti", men jag är så glad att vi lyckades hitta ett datum och få till resan i alla fall! Det var inte helt enkelt, men så värt det. 


Förra året när vi (= familjen) tog färjan över till Umeå på väg mot fjällen försökte vi parkera oss på soldäck och njuta av blå himmel och solglitter i vattnet. Det gick förstås sådär, det blev mer "jaga liten vildhjärna som försöker falla nerför trappor" och "slussa barnen till ansiktsmålning och spårning". Därför var jag så glad att jag nästan studsade över att vi fick blå himmel och sol den här gången också. Våra totalt tio (!!!) barn var i gott förvar hemma och vi kunde chilla ute på soldäck nästan halva resan innan det till sist blev så kallt att vi gick in och spelade klöver åtta i kafeterian istället. (Fatta lyxen för fyra mer eller mindre trötta småbarnsmorsor!)

Det är nästan konstigt, men jag har egentligen inte varit till Umeå förr. Jag minns att vi stannat till i Umeå på väg mot fjällen när jag var liten, och en gång på väg hem från en körresa på 90-talet... annars har vi bara gjort ett snabbt pit stop på Ica maxi innan vi kört vidare mot Arjeplog. Jag har ju hört så mycket gott om Umeå, så nu var jag väldigt peppad att se det själv. Faktum är att det var bara Hanna som kände till Umeå från tidigare, så hon fick agera guide och tipsmaskin. Hon tipsade t.ex. om hotellet vi bodde på - Stora hotellet, som jag absolut kan tipsa vidare om!



Vårt första intryck av Umeå kunde inte ha varit bättre. Vi lämnade våra väskor på hotellet och gjorde stora ögon när vi såg den halvknasiga och jättecoola inredningen och fortsatte sedan för att så snabbt som möjligt hitta lunch. Det gjorde vi två dörrar bort, på Två fiskare. Det var så gott att vi knappt kunde prata om något annat. Deras fisklunch hamnar också på min tipslista!

Sedan gick vi ut för att kolla in stan lite. Jag tycker det är lite pinsamt att säga att jag ägnat mig åt shopping (fast det är precis vad jag gör och faktiskt ofta gillar), men det gjorde vi nu. Det var jättekul! Jag går nästan aldrig i affärer tillsammans med någon (förutom kanske mer eller mindre samarbetsvilliga familjemedlemmar), så det var jätteroligt att göra det utan barn tillsammans med vänner nu. Dessutom! Vi upptäckte The Honeycomb och fick nästan dåndimpen igen för att deras frozen yoghurt var så god. När jag ätit upp min började sällskapet skratta åt att jag råkade säga att jag såg fram emot morgondagen när jag kunde köpa en till. Jag skämtade inte. Det var helt seriöst. Glassen jag åt dagen därpå var jättestor och precis lika god. (Jo, det här var en "leva la dolce vita-resa", då får man ösa på med glass varje dag om man har lust.)


Efter att vi hade fått checka in på riktigt hade vi en promenad med två motiv inplanerad. Vi ville 1) se oss omkring och få frisk luft och 2) kolla in butiken Lager 157. Den hade vi blivit nyfikna på efter att ha hittat det här blogginlägget när vi surfade på Ume-tips. Promenaden ut till Strömpilen var fyra kilometer och ett superfint promenadstråk! Det var en gångbana som gick längs med älven hela tiden, helt klart värd en promenad även utan särskilt syfte.


Konstverk man blir glad av passerade vi också - jag är lite nyfiken på om det hade fortsatt med lika roliga omgivningar åt andra hållet? Det får jag ta reda på nästa gång jag är i Umeå... (Kolla hur klädnypan kniper upp marken, så snygg tänkt!)


Lager 157 var vi sedan inte så imponerade av - det var ganska mycket som kändes slattrigt och lite för billigt - men vi hittade allihopa något smått vi ville ha. Efter att ha bunkrat upp med lite mellanmål gick vi tillbaka och njöt precis lika mycket av promenaden tillbaka in till stan. Hanna och Karin drog tempot, och då blir det ingen småflummig söndagspromenad, utan vi var rejält trötta när vi kom tillbaka till hotellet. Gott så!


Sedan blev det en underlig, men på det stora hela ändå bra kväll. Vi skulle äta fint och hade bokat bord på hotellets restaurang Gotthard's. Virpi och jag gick lugnt upp på vårt rum för att duscha, vifta med tårna och byta om i allsköns ro. Det hade Karin och Hanna också tänkt göra... förutom att de inte kom in i sitt rum. Dörren hade tydligen gått i baklås ("aldrig hänt förr!") och det blev diverse krångel och spring för dem innan de kom in. Vår bokning sköts upp med en halvtimme och de lyckades komma in till sist, men vi hade nog en vilsammare väntetid...


Gotthard's var mysigt och verkar vara ett populärt ställe, vilket jag inte är förvånad över! Däremot blev vi tvungna att vänta lite för länge (antagligen för att bokningen hade flyttats) och var redan från början hungriga och trötta - till och med vår första bokning var betydligt senare än vi brukar äta... Så summa summarum tror jag det är en riktigt bra restaurang, men den här gången hade den omständigheterna emot sig. Mätta och nöjda blev vi till sist i alla fall och kvällen slutade sådär övertrött och fnissigt som det kan bli. Skulle helt klart kunna tänka mig att testa igen, men då lite mindre panikhungrig!


Jag lovar, jag var med fast jag inte syns på några bilder! Det var därför jag måste slänga in selfien i början, den tog Hanna... För att bevisa att jag faktiskt var med. Annars består mina bilder mest av Karin, Hanna och Virpi som sitter och ser belåtna ut med något gott på bordet framför sig. Det känns som om vi gjorde just det hälften av tiden, så det är inte helt missvisande!


Hotellet måste jag ju också skriva mer om. Jag har tydligen bara dåliga bilder inifrån, men bildgoogla Stora hotellet Umeå om du inte tror mig när jag säger att det antagligen har den coolaste hotellinredning jag sett! Allt är så genomtänkt och det känns lite som en blandning av kråkslott, lekpark och gammaldags lyx.

Jag vet inte om det gäller hela hotellet, men åtminstone den våning vi bodde på hade maritimt tema, och även om våra rum var små (vi hade tagit den enklaste varianten) var de jättemysiga. Och roliga. Det visade sig sedan att Hanna och Karin hade ett lite annorlunda rum än vårt och deras var kanske ännu mysigare, men vårt gick ju i alla fall att komma in i hela tiden... Frukosten var också i särklass. Så mycket gott - ugnsvarmt blåbärsbröd, lokalproducerad fil och yoghurt, hemlagad sylt... åh. Så här bra har jag inte bott för så här lite pengar, någonsin.


Från lördagen har jag inte särskilt många bilder, men det var också en strålande dag. (Ja, vädret strålade inte fullt så mycket, men det gjorde oss ingenting. Det regnade bara några droppar på oss, så vi klagar inte!) Hanna hade bokat in oss på "vakna-yoga" några kvarter bort på förmiddagen och det var en ganska perfekt inledning på dagen. En aning flummigt, men vilsamt och välgörande.


Vad har vi sen? En Hanna som sitter och strålar med ögonen över sin goda grekiska sallad - ni ser, det var hälften av nöjet den här resan! Sedan ägnade vi oss åt shopping (kan inte omskrivas!) och frozen yoghurt resten av eftermiddagen. Speciellt nöjd var jag med att jag fyndade ett par promenadskor från Ecco och en läderväska som jag kan ha på jobbet, båda behövda och båda på 50 %. I like!

När affärerna började slå igen sina dörrar, våra fötter började känna sig slut som artister och det fortfarande var några timmar kvar tills transferbussen ut till färjan skulle gå fick vi in ännu en fullträff - ja, det blev många sådana den här resan! Vi hade tipsats om restaurangbåtar nere vid älven och gick lydigt dit och spanade. Vi hittade två och valde den som hade musik, infravärme och andra matgäster. Där satt vi sen i ett par timmar och åt (än en gång) så ögonen gick i kors. Kan varmt rekommendera Västerbottenspizzan på Sjöbris! (Vilken tipsguldgruva det här blir...) Ingen dålig avslutning alls på våra Umeådagar!


(För att vara noga var det förstås också transferbuss, terminalväntan, sömnig färjeresa och bilfärd hem på småtimmarna kvar innan vi officiellt avslutade resan. Men det är inte så mycket mer spännande att läsa om än det var att uppleva, så vi avslutar med Västerbottenspizzan!)