tisdag 18 april 2017

Påskläsning


Nej, den här förkylningen hänger med. Efter en högst normal arbetsdag var det inte mycket sprutt kvar i mig, så jag måste medge att det är väldigt skönt att jag 1) för en gångs skull har hunnit jobba klart på jobbet och 2) att Matias och alla barnen är och grillar korv med äventyrsklubben. Tänk att det faktiskt kan hända någon gång att jag är ensam hemma utan en lång måste-göra-lista! Den friheten tror jag faktiskt att jag ska lägga på något så spännande som att sortera barnens ytterkläder, men först ett snabbt inlägg om min påskläsning. (Nåja, påskläsning är väl en sanning med modifikation eftersom jag avslutade den första precis när påsklovet började och inte har hunnit så långt i den tredje...) Det råkar sig nämligen så att jag läst tre böcker på raken som jag definitivt skulle rekommendera!

1. Som stjärnor i natten av Jennifer Niven har jag redan nämnt (men jag tror att jag fick efternamnet fel och har inte orkat gå tillbaka och ändra det...), men den är värd att puffa för igen. Det är en ungdomsbok för den som gillar kategorier, men helt klart läsvärd för vilken ålder som helst. Violet Markey och Theodore Finch är huvudpersonerna, två sjuttonåringar som försöker hantera sina respektive ryggsäckar. Stark personbeskrivning och en berättelse som fastnar!

2. Glöm mig av Alex Schulman. Han skriver självbiografiskt om sitt förhållande till sin alkoholiserade mamma, och han gör det andlöst skickligt. Jag har svårt att få den känsliga berättaren i boken att gå ihop med den elake medieprofil Schulman gjort sig känd som, och därför är jag lite ambivalent, men om vi lämnar allt sådant utanför så är det en fenomenal berättelse.

3. Och just nu håller jag på med Elizabeth är försvunnen av Emma Healey. Berättaren är dement och förvirrad, men hon är säker på att det har hänt något med hennes vän Elizabeth. Hon försöker nysta lite i det, men det är minst sagt svårt när ingen tar henne på allvar och hon hela tiden glömmer vad hon just gjorde. Så fascinerande med ett annorlunda berättarperspektiv - inte så ofta man får en dement berättare (som ändå verkar vara en väldigt skarp personlighet). Berättelsen knyts ihop men minnen från hennes ungdom, när hennes syster försvann. Man skulle kunna tro att en förvirrad berättare ger en förvirrad berättelse, men den är väldigt skickligt hopvävd och inte det minsta förvirrande att läsa. Den rekommenderar jag också!

måndag 17 april 2017

Påsken

Snart är det dags att natta barn och rikta in tankarna på vardag igen, men vi har haft en onormalt skön påskhelg! Ylva, Anders och barnen har varit i Finland och vi har umgåtts mycket, men eftersom vi ändå hade så lite program har det varit riktigt vilsamt. Tack vare att de skulle komma hade vi hållit helgen helt öppen, och tack vare (!) att jag har varit, och fortfarande är, ganska förkyld har jag dessutom haft förstånd att vila mellan varven. Även om vi umgåtts intensivt så har jag alltså hunnit ligga på sängen och läsa och/eller krama Josef ovanligt mycket, och i övrigt har vi ätit kopiösa mängder sötsaker och lekt massor både inne och ute.


På långfredagen började Ylva och jag med gudstjänst i Betania, och jag tror vi njöt lika mycket båda två av att ha alla killar hemma hos svärfar i  i Skata under tiden! Efter maten gick vi iväg till gravgården för att se till Maj-Britts grav, men stötte också på en oemotståndlig klättersten... Sedan blev det helkväll hos oss. Eftersom de alltid sover hemma hos svärfar så blir det att vi roddar runt lite fram och tillbaka mellan hans och vårt, men det brukar funka ganska bra!


Lördag och påskhäxdag. SOM barnen hade väntat! Arvid och Edvin grälade om vem som skulle få vara katt (vi har bara ett par öron), men till sist bestämde de sig för att vara häxor båda två. Sverigekusinerna protesterade ganska bestämt mot ansiktsmålning och hucklen, så Ylva och Anders klädde ut sig lite också för att kompensera... snyggt!


Vädret var lite speciellt - även om påsken inte ens var tidig i år snöade det som sällan förr på påsk! Snöyra både på fredagen och lördagen... jag VET att många klagar, men jag tycker i princip att alla väder som inte är slask är bra, så jag har inte haft något emot vår vita påsk. I råkallt ösregn hade jag inte velat skicka ut mina häxor! Jag blev så imponerad av Josef, som nog bara förvirrat hängde med förra året. Den här gången gick han som en hel liten karl (i förkläde och sjalett) och vägrade att gå hem tidigare än storebröderna. De fick smyga sig iväg på en extrarunda när lillebror skulle sova efter maten istället...


En annan sak som ändrat på småbarnsfronten var att Josef och hans nästan jämnåriga kusiner hade så roligt tillsammans. Visst har de lekt förut och visst har de haft roligt, men den här gången var första gången som det märktes så tydligt att de verkligen gillar varandra. Jätteroligt att se! Vi får se när exakt vi träffas nästa gång, men nån gång i sommar blir det helt säkert. Då ska det bli kul att se om de plockar upp leken där de lämnade den igår!

Vi skippade alla tankar på påskbrasa på lördagskvällen utan nöjde oss med att hänga vid faffas och rasta barnen lite (till) i Alexandersparken. Riktigt lagom för en dag!


På söndagen var det påskgudstjänst i Betania, och den gjorde mig så glad. Positiv, varm och... upplyftande. Perfekt för både barn och vuxna. Finlunchade (?) på Friends & burgers och hängde hos oss resten av dagen. Det blev en sen kväll eftersom vi av någon anledning lyckades hitta lugnet att sitta och vuxenprata först ganska sent... det är för värdefullt för att avbryta på grund av trivialiteter som nattning, packning och andra världsligheter!

Eftersom de åkte hem idag hade vi först tänkt hitta på något, kanske bjuda hit nån, gå på bio eller åka ut på skogsutflykt. Så glad att vi skippade det! Har istället haft en riktigt långsam, lugn dag. När jag sneglar på våra kalendrar från och med imorgon så anar jag att det kunde behövas... Jag har rättat en del prov, men annars har vi mest bara såsat på här hemma; Matias for på en nödvändig cykeltur när A&E hade såsat på för länge här inne...

Glad och tacksam över vår fina påsk! Nu tror jag vi orkar ta itu med vardagen igen.
Bara min förkylning skulle ge sig snart...

torsdag 13 april 2017

Skärtorsdag


Okej, nu är det påsk! Jag har orättade prov i väskan och en nystartad förkylning med tillhörande signalröd, rinnande näsa, men det är i alla fall påsklov nu. Pyssla har jag inte hunnit (eller prioriterat?), men barnen har pysslat desto mer i skolan, förskolan och på dagis, så det räcker ganska långt. Har knappt hunnit städa, men Matias hade i alla fall hunnit röja undan det värsta idag medan jag jobbade min sista dag före lovet. Ikväll hade jag tänkt gå på Getsemanestund i Betania, men eftersom jag använde upp ett helt (!) paket pappersnäsdukar medan jag storhandlade idag så tänker jag nog förskona världen från mitt sällskap just ikväll. Istället försöker jag bestämma mig för om jag borde bidra med lite städning eller om jag borde vika mig för förkylningen och lägga mig i sängen med en bok. Jag anar att boken och sängen och förkylningen vinner.

Det är inte fantastiskt, men det är helt okej.

onsdag 12 april 2017

Sevendays vårlista

Snön yr utanför fönstret och marken är vit igen, så vad passar bättre än att fylla i Sevendays vårlista..? Det ÄR faktiskt snart mitten av april och borde enligt all logik börja vara vår.


Mitt bästa vårtecken:

Barmark! Barmark ger mig lust att hoppa, springa och cykla. Eller allra mest att leka med studsbollar och hoppa twist, även om jag extremt sällan gör sånt nuförtiden... Det måste vara en rest från mitt liv som 11-åring! Och ljusa kvällar, ljusa morgnar! Just nu ser man otroliga mängder med svanar på alla åkrar häromkring också, det är roligt.

Låt som ger mig vårkänslor:

Cake by the ocean, bara för att jag hörde den precis hela tiden i maj ifjol. Och med en helt annan känsla: deppiga regnväderslåten Formidable av Stromae, för att jag lyssnade väldigt mycket på den på våren för två år sedan.

Den här våren läser jag:

Så mycket jag hinner, vilket som vanligt inte är överdrivet mycket. Just nu läser jag ungdomsboken Som stjärnor i natten av Jennifer Leven som följde med mig hem från skolbibban häromdagen. Jag gillar den! Det är sällan jag läser en ungdomsbok med så fräscha, personliga karaktärer som Theodore Finch och Violet Markey.

Inför våren längtar jag alltid efter:

Sommarlovet..? Det är sällan jag längtar riktigt intensivt till våren, eftersom jag kanske gillar alla andra årstider mer, men visst är det välkommet med sol i ansiktet, fågelkvitter, bara vägar och naturen som torkar upp efter vintern. Och att få byta ut alla klumpiga vinterkläder mot en lättare variant!


Min bästa våroutfit:

Lätta skor! Skor som kräver barmark och upptorkade gårdsplaner!

Mat som jag förknippar jag med våren:

Det här känns lite pinsamt, men jag måste säga knackkorv och (färdigköpt) potatissallad... Sparris hade antagligen låtit bättre!

Våren doftar:

Ganska unket. Snö och is som smälter och släpper lös alla möjliga halvt förmultnade aromer. Och på något sätt är det ganska charmigt ändå..?

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:

Det är ingen vacker årstid. Det är smutsiga snödrivor, det är grått och dammigt och framtöade hundlortar. Även om det är lite fint med tussilago och blåsippor när det småningom närmar sig maj, så kan det inte jämföras med vackra sommar-, höst- eller vinterdagar! (Försommaren är något helt annat. Försommar är bedövande vackert, men då är vi kanske lite mer mottagliga också efter att ha traskat runt i damm ett par månader... Försommaren längtar jag efter!)

tisdag 11 april 2017

Hjärta


Och i lördags var det förlovningskalas. Vi åt oss stinna och for hem från Överpurmo sist av alla. Det var fint - och framför allt var de lyckliga tu fina! Gullungar.

fredag 7 april 2017

Vid Åhléns ingång

Okej, så jag tog en tupplur efter jobbet - en lyx jag tycker man kan unna sig en trött fredagseftermiddag utan planer för kvällen. När jag vaknade fick jag veta att det har hänt i Stockholm nu. Skit.

Om attentatet i London berörde för att det var en plats där jag passerat ett par gånger, så är Stockholm på en helt annan nivå. Platsen där det hände är en plats där jag passerade om inte dagligen, så inte långt ifrån under tre somrar. På väg till jobbet, på väg till nästan vad som helst. Det är en så myllrande, livlig, central plats, en plats där så många har orsak att finnas. Och det är kanske ju därför det inte heller känns som någon stor överraskning. Bara så väldigt sorgligt. Kärlek till Stockholm!

Nu tänker jag inte skriva mer om terrorattacker här. Jag hoppas jag inte får orsak heller.

onsdag 5 april 2017

På sistone

Vi mårar åpå.
Ibland tycker jag inte det händer särskilt mycket, men det gör det väl ändå, när jag tittar lite närmare. Se här, bara de senaste dagarna:


- Barnkalas för Edvin, nästan en månad efter födelsedagen. Men egentligen spelar det ingen större roll när man firas så länge man firas! Det blev lyckat. Inget kaos, inga ledsna gäster (eller värdar), inga missöden - och en mycket nöjd sjuåring!

- Vi tog med oss tårtrester och hälsade på moffa. Typiskt nog var mommo tillbaka på intervallvård - vi lyckades vara sjuka båda helgerna hon var hemma och kunde inte hälsa på då... bättre lycka nästa gång. Återstår att se hur länge det går att hon överhuvudtaget kan bo hemma vissa veckor, demens är inget som blir bättre direkt. Moffa var bekymrad.

- Vi har börjat planera Tillsammanslägret på Humle. Kände mig ganska trögstartad, men efter planeringskvällen i Kvevlax är jag peppad och glad att få sätta igång. Läger på Humle 14-16 juli, välkomna! Än så länge vet vi nästan ingenting, men det blir säkert bra!


- Jag har loppisfyndat. Det är en halv evighet sen jag gick på loppis, förutom ett halvdant försök i Vasa som gav noll resultat och fick mig att tro att fyndglädje på loppis är något som hörde ihop med tiden som mammaledig för länge sen. Av någon anledning svängde jag ändå förbi två loppisar på väg hem från jobbet idag och lyckades komma hem med en rejäl hög prima barnkläder och dessutom en bok till mig själv. Se där, 2017 kan också loppisleverera!

- Jag har dessutom, ikväll, lärt känna pappas kusin Lisa från Kanada. Fammos bror emigrerade i sin gröna ungdom, och även om jag vetat om att vi har släkt i Ottawa så har jag inte riktigt varit medveten om det. Men nu är hon här i trakten och hälsar på, och hon och pappas betydligt mer närbelägna kusin Eivor var ute på promenad och tittade in här ikväll. Imorgon ska vi träffas igen hemma hos mamma och pappa. Kul att träffa och gilla en ny släkting, och lustigt att se bekanta drag i någon som levt hela sitt liv på en annan kontinent!

tisdag 28 mars 2017

Costa Blanca dag 3: Explanada de España



Under vår onsdag i Alicante hade vi mest hållit ställningarna uppe i borgen på berget, men när det var dags att gå ner valde vi det väderstreck som verkade roligast. Det var självklart mot Postiguet-stranden! Att det kändes smidigt att kliva in i en hiss och bara vara nere helt utan ansträngning skadade förstås inte heller... Det hade varit en varm och solig dag, men vi tänkte ändå inte att det skulle vara så mycket strandliv igång en onsdagskväll i början av mars - inte med tanke på alla vinterklädda spanjorer vi hade sett! Jag antar att det är betydligt mer trängsel i juli, men det var överraskande mycket liv på stranden - och några modiga höll faktiskt till i vattenbrynet också!


Vi har ju skaffat en slackline som nog fått hänga i fred mellan sina två träd här hemma alltför mycket. Men på beachen var det ett gäng som hade spänt upp några linor och imponerade stort med sin balans. Wow! Tror vi fick en kick att ge vår egen slackline en ny chans bara det blir vår... När jag småningom blev sådär mammatråkig och började fösa flocken vidare för att hitta kvällsmat spände Edvin ögonen i mig och gav mig en tillrättavisning: "Men hallå, vet ni inte om att man ska NJUTA av semestern?"

Jag vet att jag har en tendens att klämma in lite mer än nödvändigt på våra semestrar, men överlag tycker jag vi gjorde det bra den här gången! Framför allt klappade vi varandra på axlarna för att vi stannade i samma lägenhet hela tiden istället för att kuska runt som vi ibland fått för oss att göra (Lex Spanien 2013, England 2015 och - ojoj - vår småländska roadtrip 2014. Tre prima resor, men inte det minsta avslappnande!) Så ja, vi njöt verkligen. Men just där och just då visste jag att det var en hårfin gräns mellan "stå kvar och njuta" och "meltdown pga länge sen mat".


Så tja, vi gick vidare och landade på... Mickey D's. Ibland är det de säkra korten som vinner. Och att äta på uteserveringen på Explanada de España en vacker kväll tycker jag ursäktar de något tråkiga hamburgarna! (Men på bilden nedanför syns det verkligen att skräpmat gör skäl för sitt namn. Inte konstigt att jorden går under. Yikes!)


Och så... vidare med destination tågstation. Skulle gärna ha följt Edvins uppmaning och njutit lite mer av kvällen, men med tanke på det långsamma snigeltåget hem till Villajoyosa var det dags att avrunda dagen.


Vi har sett ganska begränsade delar av Alicante, men vi gillade vad vi såg! Vi funderade lite på att komma tillbaka en annan dag för att gå på konstmuseum (skratta inte, det skulle ha varit bra) och gå runt i gamla stan. Det blev inget av det eftersom vi inte ville lägga totalt två timmar i tågresor en dag till, men kanske någon annan gång!


(Notera att det är samma soptunna på bilden ovanför och nedanför. Good vs. Evil. Är lite rädd att vår kvällsmat understödde den sistnämnda.)


Eftersom vi råkade få en extra halvtimme innan tåget gick hittade vi oss en kvällsöppen affär och shoppade pirathatt. Mycket nöjd pirat! Sedan satte vi oss på tåget, försökte hålla oss vakna och kom hem lagom till nattning.


Snipp, snapp, snut, så var dagen slut!

söndag 26 mars 2017

Det blir som det blir

...och den här helgen blev inte så värst fantastisk. Till stor del beror det på att magsjukan som vi redan hade räknat ut kröp sig på helt lömskt och fällde vår "last man standing" (Arvid) flera dagar efter att vi trodde faran var över för denna gång. Vi hoppas i alla fall att det är samma sort, så att vi inte har ett nytt varv att vänta!


Redan före det var helgen ett lågvattenmärke på grund av allmän grinighet och oföretagsamhet (... som undertecknad inte alls varit oskyldig till). Dessutom hade jag verkligen sett fram emot att få komma ut till Överpurmo idag, men det blev förstås ingenting av det med magsjuka i familjen. Ju mer solen skiner, desto mer längtar jag till Purmoskogarna! Men till den här helgens försvar måste vi säga att vädret har varit toppen. Det är vår i luften! Och även om gårdagen mest bara trillade iväg (utan att någon ens var sjuk då), så lyckades jag faktiskt sparka iväg Edvin och mig själv ut till Fäboda idag. Det mest lyckade draget jag gjort den här helgen! (Eventuellt det enda lyckade draget, men det hjälps inte.)


Jag behövde frisk luft och skog, Edvin behövde tumistid med en förälder, så det blev en perfekt win-win. Det blev inte så långt vi gick, men vi kom oss åtminstone till Storsand och satte oss och åt matsäck på en klippa vid havet. Det var... skönt! Livsviktigt.

lördag 25 mars 2017

Costa Blanca dag 3: Castell de Santa Bárbara


Tillbaka till resebloggen! Jag hade bara hunnit till dag två, så det är en hel del kvar... en orsak till att det stannat upp kan vara att den här dagen var en fantastiskt fin dag - men också en dag som genererade ohemult många foton... inte helt lätt att sålla alltså!

En sak vi verkligen ville göra under vår dryga vecka på Costa Blanca var att se Castell de Santa Bárbara i Alicante. En perfekt plats för utsiktsjunkies och slottsnördar - check och check. Det ville vi inte missa, så därför prickade vi in det ganska tidigt under resan. Vi började med att ta tåget in till Alicante. Det är drygt 30 km mellan städerna, så det känns ganska orimligt att det tar ungefär en timme med tåg... praktiskt sätta att förflytta sig ändå, och tur att det är vacker utsikt längs med hela vägen!


Väl framme steg vi av vid den station som verkade vara närmast och började gå uppåt. Exakt hur vi skulle gå visste vi egentligen inte, men vi hade förstått att det fanns många vägar att ta sig upp, så vi chansade helt enkelt. Själva berget gick inte att missa! Den väg vi valde ledde upp på själva försvarsmuren så att vi gick längs den en stor del av vägen. Perfekt!


Även om det inte hade funnits en borg uppe på berget skulle vägen ha varit värd besväret. Det gick ganska brant uppåt på vissa ställen, så utsikten blev snabbt svindlande. Hej Alicante! Vagnen släpade vi förstås med oss, men Josef sade ganska snabbt ifrån och fick gå själv. Och när han väl hade fått börja gå fanns det ingen återvändo till att sitta som ett gulligt litet paket i vagnen... Han gick och han gick, och även om han satte sig ner och vilade lite oftare mot slutet var det inte minsta lilla gnäll. Storebröderna gick det också bra för, men det var inte lika överraskande. Vanliga promenader brukar inte vara någon framgångssaga i vår familj, men att få gå på en försvarsmur med utsikt över borg, hav och storstad är något helt annat...



Det var svalt från morgonen, men ganska snabbt blev det sommarvärme, så vi fick dra av oss överflödiga kläder och ha vattenflaskorna redo...





Väl uppe kom vi till en borggård med kaktusar och vackra bågar, rester från ett kloster om jag förstod det rätt. Vägen från vår ytterdörr upp till borggården hade tagit ganska länge, så det började bli dags för lunch nästan direkt när vi kom upp. Vi hade med oss en picknicklunch och hittade ett fint ställe att sitta. Vi hade utsikt över ett livligt café och jag njöt i stora drag av att inte behöva sitta och trängas där.

Jag VET att jag är lite tråkig på den här punkten, men det känns som en sån frihet att få sätta sig med sina smörgåsar under en palm istället för att sitta på ett fullsatt café där barnen måste sitta ordentligt, där det är en massa ljud och rörelse, där vi kämpar för att hitta något ätbart åt alla (jo, lite kämpigt vid matbordet för en eller två av våra yngsta för tillfället), där det slutar med att vi betalar överpris för något som bara petas i... jaja. Visst äter vi ute också - det är ju också något barnen ska lära sig - men ibland är det skönt att ta den mer nedtaggade varianten.


Sedan utforskade vi, och det fortsatte vi med tills sent på eftermiddagen. Det var inga problem alls med att få dagen att gå! Bara att varva med en glass när energinivåerna tillfälligt sjönk eller gå in på någon utställning när solen kändes för intensiv för våra nordiska huvuden.


Alicantes stadsmuseum finns i borgen, men det är inte ett regelrätt museum samlat i en byggnad, utan är utspritt över borgområdet med små utställningar här och var. Ganska mysigt, det bidrog lite till upptäckarkänslan! (Kan tillägga att det var gratis både att gå in på borgområdet och att gå in på museets uställningar, så det var helt fritt fram att strosa runt som man behagade!)


Arvid och jag gick en hel del på egen hand. Vid något tillfälle för att vi hade tappat bort resten av familjen, men det kändes inte så bråttom att hitta dem... Det var kul! Jag är fascinerad av hur roligt det är att gå på museum med en nioåring - när vi gick in på en arkeologisk utställning var han betydligt mer intresserad av lerkrukorna och redskapen som hade använts för att skapa mönster i dem än jag var - vilket gjorde mig också intresserad.


Som vi njöt av utsikten den här dagen!




Jag hoppas ni noterar den lilla pricken på bilden nedanför, längst upp vid den smala stentrappan utan räcke? Den lilla pricken är min sjuåring, och nu när jag ser bilderna känner jag mig väldigt tacksam för att vi kom ner från borgen med alla familjemedlemmar oskadda! Överlag kändes det ändå som en ganska trygg borg att låta barnen springa runt och upptäcka... utom kanske just där!

Kort efter att den här bilden hade tagits började vi känna oss mätta på borgliv och började fundera på fortsättningen. Det går en hiss upp från stranden Postiguet, men vi hade alltså gått från precis motsatt håll. Nu kändes det som en bra idé att åka ner och samtidigt få se lite strandliv. (Hissen kostar ett par euro upp, men är gratis att åka ner i. För den som vill spara på sina ben och befinner sig på rätt sida av berget från början är det säkert värt att ta hissen upp, smidigt!)


Vi tackade alltså för oss och tog hissen ner. Fortsättning följer i nästa inlägg!